Det Kongelige Teater/Gamle Scene, Köpenhamn, 7 mars 2020 – Premiär
Claudio Monteverdi: Orfeus
Med anledning av corona-viruset har regeringen i Danmark utlyst restriktioner gällande offentliga evenemang. Vid kvällens premiär av Claudio Monteverdis L’Orfeo är salongen i Det Kongelige Teater i Köpenhamn endast halvfull. Man har helt enkelt återkallat hälften av biljetterna för att minska spridning av eventuell smitta. När jag visar upp mina biljetter vill personalen skicka hem min medföljande make, så jag får med bästa övertalningsförmåga förmå dem att låta honom vara kvar. Det resulterar i att vi förpassas till de sämsta platserna högst upp.
Att makar skils åt är förstås snopet. Samtidigt är det, tänker jag, en ödets ironi: det är ju faktiskt i enlighet med operans tema. Eurydike blir biten av en orm på sin bröllopsdag – och dör. Glädje och förväntan förbyts i sorg. Utan sin hustru känner sig Orfeus halv. Han beger sig till dödsriket för att hämta henne och lyckas beveka dödsrikets kungapar med sin vackra sång – bara för att än en gång se Eurydike försvinna.
L’Orfeo från 1607, eller Orfeus, som den heter på svenska och danska, kallas ofta västerlandets första riktiga opera. Hovmusikern Monteverdi skrev den för furstehuset i Mantua, till libretto av Alessandro Striggio, som hämtat sitt stoff från de romerska författarna Vergilius och Ovidius.
Ensemblen Concerto Copenhagen bjuder, sånär som på stråket, på tidstypiska instrument såsom sinkor, barocktrumpeter, teorber och dulcianer. Detta under ledning av Lars Ulrik Mortensen, som utför bravaden att samtidigt spela cembalo. Med denna bedrift är han sannerligen kvällens hjälte. Tillsammans med sin ensemble åstadkommer Mortensen spröda, magiska klanger och tar sig de improvisationsfriheter som Monteverdi tillåter i sitt partitur. Inte minst är recitativen förtjusande, i kombinationer som harpa och orgel eller teorb och cembalo.
Enligt den grekiska myten var Orfeus världens främste musiker, som med sin sång kunde tämja vilda djur. Sådana anspråk ställer förstås höga krav på huvudrollsinnehavaren, och nog hade jag önskat lite mer pondus i framförandet hos tenoren Marc Mauillon. Mer övertygande är sopranen Sofie Lund-Tonnesen som med sensualitet och värme gestaltar Eurydike. Ljuvlig är även Ellen Larsson, som med sin ljusa, klara barockstämma inleder hela verket som fru Musica.
Det pastorala landskap i vilket berättelsen utspelar sig, har bytts ut mot en torftig och kal vardagsrumsinteriör. De kostymklädda koristerna får agera både birollsinnehavare, dansare och scenarbetare. Det hela känns både fattigt och förvirrat. Hur scenografen och kostymören Ben Baur har tänkt här förstår jag inte. Operapubliken har plågats med liknande scenerier otaliga gånger de senaste decennierna, och om det någonsin har fyllt en funktion gör det det inte här. Myten om Orfeus hade förtjänat en bättre behandling. Den niomannade kören gör dock det bästa av situationen och fyller upp salen med en väl balanserad och fyllig klang. Det är en njutning att höra.
Endast sex föreställningar är planerade, alla i mars, just under den tid då restriktionerna gäller. Det är skada att hälften av publiken lämnas i kylan, som en Eurydike som plötsligt inte får vara med.
Martina Björk
Claudio Monteverdi: Orfeus
Det Kongelige Teater/Gamle Scene, Köpenhamn, 7 mars 2020 – premiär
Regi: Jetske Mijnssen
Scenografi: Ben Baur
Kostym: Ben Baur
Koreografi: Lillian Stillwell
Ljusdesign: Bernd Purkrabek
Dirigent: Lars Ulrik Mortensen
Concerto Copenhagen
Orfeus: Marc Mauillon
Eurydike: Sofie Lund-Tonnesen
Fru Musica/Speranza: Ellen Larsson
En nymf/Proserpina: Philippa Cold
Budbärerskan: Mia Bergström
Herde 1: Thomas Lichtenecker
Herde 2/Eko: Gerald Geerink
Apollo: Mark Milhofer
