Den amerikanska sopranen Jacquelyn Wagner har under de senaste åren varit ett eftertraktat namn i operavärlden med betydande framträdanden i Paris, Zürich, Milano och Salzburg. Hennes repertoar omfattar såväl roller i operor av Wagner och Strauss som Mozart, Verdi, Puccini och även Händel. Nu i november gör hon sin Sverigedebut i Lotte de Beers nyuppsättning av Verdis Falstaff på Malmö Opera.
Välkommen till Malmö, Jacquelyn. Detta är din svenska debut, men har du någon relation till Sverige sedan tidigare?
– Jag är tacksam att Malmö Opera, trots rådande omständigheter, väljer att genomföra föreställningarna av Falstaff. Det är första gången jag är i Sverige och det är mycket glädjande. I min släkt finns det faktiskt några som utvandrade från Sverige 1871 till Michigan, där jag kommer från. De stannade i en liten ort som heter Tustin nära Cadillac i mitten av delstaten och kom att bli stora markägare. En av ursprungsbyggnaderna där tillhör min familj och står faktiskt fortfarande kvar, dit brukar vi åka när vi vill ha lugn och ro.
Det senaste halvåret har varit fruktansvärt för kulturvärlden, hur har du kunnat härda ut denna situation?
– Jag kan inte ljuga och säga att det inte varit tufft och jag har haft svårt se något hopp. De första två månaderna var jag i chocktillstånd, sedan tänkte jag att det kanske skulle blåsa över under sommaren och återgå till det normala, men när engagemang fortsatte att bli inställda kände jag stor hopplöshet. Jag är i alla fall tacksam över att min make aldrig upphört med att vara positiv och försökt övertyga mig om att vi snart kommer att ta oss igenom denna svåra tid.
Du kommer från USA, men lever sedan många år i Tyskland. Hur uppfattar du kulturskillnaderna mellan de två kontinenterna?
– Det har varit en underbar tid i Europa, jag är ju gift med en spanjor så jag antar att det var meningen att jag skulle stanna här! Jag har bott femton år i Tyskland – jag älskar språket, landet och den mångfald av kulturer som finns på en så pass liten yta i Europa jämfört med Amerika. Annars tycker jag inte att skillnaden mellan Amerika och Europa är särskilt stor, båda kontinenter bebos av människor med mycket olika bakgrund. Men förstås; varje land har i jämförelse sina styrkor och svagheter, men det är ju precis som skillnaderna mellan de olika delstaterna i USA, och konsten är väl att finna kärlek och respekt trots alla skillnader – det är ju utmaningen i hela världen.
Nu sjunger du Verdi igen, har du någon speciell relation till denna stora kompositör?
– Verdis musik är något speciellt – den är full med färger, känslor, anspelningar och framför allt många möjligheter som gör den så rolig att sjunga. Operorna skiljer sig mycket från varandra och varje gång man tittar i noterna så upptäcker man något nytt och annorlunda!
Du har tidigare sjungit Giovanna d’Arco, Violetta och Desdemona, och nu gör du Alice Ford – det är ju skillnad mellan var och en av dessa roller, speciellt om man jämför de första två med de sistnämnda. Det skiljer sig ju också i tiden med drygt 40 år och Verdi har också vidareutvecklat sina sopranroller mycket under tiden. Hur förhåller du dig med din röst till denna utveckling?
– Han ändrade definitivt utformandet av sina rollkaraktärer, för mig känns det som att hans sätt att komponera blev rikare med åren. Violetta och Giovanna är ju mer virtuosa, de har många arior som är känslostarka och sorgsna, och samtidigt täcker de sopranstämmans hela register. De två Shakespeare-rollerna är av en helt annan karaktär. I Desdemona lyfter Verdi genomgående fram renheten och naiviteten och ger henne en enda, om än mycket vacker och lång aria på slutet. Alice är något helt annat, hon har inga arior, utan är mestadels inbegripen i konversationer med människor. Falstaff är en mycket annorlunda opera, rolig och genialiskt komponerad.
Nyligen sjöng du Eva i Mästersångarna i Nürnberg. Mellan den och Falstaff kan man se många likheter, särskilt om man jämför med övriga verk som båda kompositörerna skrev. Hade du det i åtanke när du studerade in Alice Ford?
– Det är intressant förstås, men jag har faktiskt inte tänkt på det tidigare. Båda kompositörerna bröt sin respektive standard med seriösa handlingar för att skapa något annorlunda. Med undantag för sin aria och kvintetten så har Eva i likhet med Alice inte heller några längre linjer att sjunga. Båda rollerna är av mer funktionell karaktär, inte som andra roller som får dig att nynna melodierna till deras bästa arior när du lämnar föreställningen.
Har du flera Verdiroller inplanerade de kommande åren, eller roller som du gärna vill sjunga men som ännu inte är inplanerade?
– Jag har ingen mer Verdiroll inplanerad under kommande år, men man vet aldrig vad som dyker upp. Jag älskar ju att sjunga Verdi och hoppas få göra det mer framöver. Sett till alla roller Verdi har skrivit så skulle Aida vara en dröm att få göra, men vi får se om jag tar mig an den någon gång. Den känns svår ibland efter att jag har hört så många sopraner sjunga den så bra. Jag skulle faktiskt vilja göra Giovanna igen, det var en roll som berörde mig djupt och jag skulle gärna vilja utforska hennes karaktär ännu mer.
Yehya Alazem
CD-rekommendationer
