Carl-Bertil Agnestig © Gehrmans förlag

In memoriam – Carl-Bertil Agnestig (1924-2019)

Carl-Bertil Agnestig föddes i Järvsö den 7 mars 1924 och gick ur tiden den 14 juli 2019. Fadern var tjänstemannen och folkpartisten Ruben Agnestig, själv skicklig amatörmusiker. Familjen flyttade på grund av den senares uppdrag runt i södra Sverige för att så småningom slå sig ner i Nacka, där Ruben bland annat var vice ordförande i stadsfullmäktige. Carl-Bertil bedrev studier vid Musikhögskolan i Stockholm 1942-48 och utexaminerades med goda betyg som musikdirektör. Detsamma gällde hans medmusikant och första fru Kerstin Gustavsson som ofta var ackompanjatör när Agnestig framträdde som romanssångare under det senare 40-talet.

Under 1930-talet hade i svenska städer en rad för allmänheten öppna privata musikskolor grundats, varav de flesta inordnades under kommunalt ansvar efter krigsslutet 1945. En sådan var Uppsala musikskola, där Agnestig redan som student knöt kontakt med den excentriske pionjären Sven E. Svensson och med musikforskaren vid universitet, Carl-Allan Moberg. En annan av dessa institutioner var ett antal sammanslagna initiativ kopplade till en amatörorkester i Nacka, vilket blev till en kommunal musikskola där från 1946. Här började Agnestig sitt värv omedelbart efter avlagda examina. Här byggde han också upp en omfattande undervisningsverksamhet i solo- och körsång, samt en framgångsrik metod för gruppundervisning i piano. Så småningom kom han att verka som studierektor och rektor för skolan. Han arbetade därtill i många år som sekreterare i Riksförbundet Sveriges Musikpedagoger och var en ofta anlitad föreläsare och mentor för musiklärare i hela Norra Europa.

Agnestigs pedagogiska och publicistiska verksamhet är tveklöst den allra mest inflytelserika under det på musikpedagogiskt område så expansiva svenska 1900-talet. 1958 kom den första upplagan av Vi spelar piano på Gehrmans förlag. Miljoner skandinaver (böckerna översattes i grannländerna) har sedan dess tagit sina första fingrande steg på klaviaturen genom de övningar och småstycken som finns i häftet. Klockorna ringa till julottesång omfattar till exempel endast durtreklangens toner, men utgör ett slags den moderna pedagogikens lekfulla motsvarighet till en Czerny-etyd. Avsikten är vid närmare analys nämligen tydlig att genom olika rytmer av samma melodiska material öva de bägge händernas självständighet, men för en nybörjare uppfattas det ändå som ett riktigt stycke. Däri ligger till stor del Agnestigs storhet – att genomföra graderade övningar i form av små miniatyrer med ett slags ”program” för barn. Menuettliknande små satser med titlar som På slottet (med illustrationer ämnade att ytterligare fånga intresset) satte en vetgirig generation i kontakt med den historiska repertoaren och förberedde den för vidare förkovran i Agnestigs Pianoprisma, antologier med mindre verk ur den klassiska och romantiska pianolitteraturen. Han och hans musikpedagogiska nätverk tog sig under  1950-talet an den första generationen pianoelever där man på grund av den högre graden av individuell frivillighet inte kunde tvinga den självmante adepten vidare om intresset sviktade, vilket gjorde en lekfull och lustfull ansats helt nödvändig för att såväl barn som förälder skulle framhärda. Ännu fler än de som själva tagit pianolektioner har nog kommit att förknippa barns, vänners och andra närståendes klaverspel med Vi spelar piano, inte minst häftesomslagens figurer dansande över tangenterna. Del 1 (1958) var röd, del 2 (1959) grön och del 3 (1965) gul. I den senare markeras progressionen med ett annat, stående, format.

Agnestigs pedagogiska läro- och övningsböcker har inte bara lagt grunden för notläsning, fingersättning, handställning och allmän musiklära hos generationer av såväl amatörer som blivande konsertpianister, utan har också – vilket mer sällan uppmärksammats – indirekt subventionerat svensk musikutgivning genom enorma volymer i många upplagor Norden över. Denna försäljning var naturligtvis en huvudinkomst (för att inte säga kassako) för Gehrmans Musikförlag och skapade en bas för många avgörande satsningar på exempelvis nyskriven konstmusik. Agnestig var som musikpedagog inte begränsad till pianometodiken utan utgav även Vi spelar klarinett (1963, tillsammans med Claes Mehritz Pettersson) samt för blockflöjt Vår första blockflöjtsbok (1955), med en uppföljare för ensemblespel, samt för klassundervisning Tjo flöjt (1980). I läroböcker för violin, trumpet och flöjt samarbetade han i regel med ledande instrumentallärare på respektive område.

Som arrangör, kompositör och dirigent för kör gjorde Agnestig bestående insatser inte minst för skol-, barn- och ungdomskör. Nacka musikskolas elever och körer blev riksbekanta och klingade ofta i Sveriges Radio. Deras lucia- och julkonserter drog besökare långväga ifrån. Agnestigs arbetssätt, ideal och resultat i barn- och skolkör har bland annat blivit föremål för en uppsats av Marie Källgård-Samuelsson. På samma sätt har hans roll i 1900-talets svenska pianopedagogik studerats av Ingrid Tesch Holmberg. Han var även en uppskattad arrangör och kompositör av diskantstämmor till andras melodier. Som tonsättare i mer avancerade former lär han i framtiden bli hågkommen för Missa in discantu, en högst originell trestämmig sättning av Mässordinariet med delvis modernistiska inslag. Verket har kommit att framföras långt utanför Sveriges gränser och förtjänar att sjungas ännu oftare.

På den unisona sångens område har Agnestig satt spår i form av ännu djupt memorerade rader och melodier hos hundratusenden av de som genomgått svensk skolgång eller haft kontakt med barnkörer i kyrka och skola. I adventsången Adventstid kom till mitt ensamma hus är han upphovsman till både text och musik, och den har – typiskt nog – försetts med en valbar diskantstämma i längre notvärden. Luciasången mörk är natten i midvintertid har i sin karaktäristiska tvåstämmiga sättning blivit många skolbarns första upplevelse av flerstämmig samsång. Även i arbetet med ny svensk ekumenisk Psalmbok 1968-1986 drogs Agnestig in, och skrev en ofta sjungen melodi och sats till Anders Frostensons Dig vi lovsjunger, ärar (Sv.Ps. 1986: 433) och en till Britt G. Hallqvists Lär mig att bedja av hjärtat (Sv.Ps. 1986: 214b). I bägge dessa kan som ett stilistiskt särdrag märkas en melodisk slutfallsfigur bestående av två åttondelar på antepenultima-taktslaget och fjärdedelsnot som penultima. Hans modala tonsättning av Det spirar i Guds örtagård förbigicks i psalmboksarbetet för en melodi av Oskar Lindberg, men har i solosångens utförande ofta blivit sjungen på begravningar och minneshögtider. Agnestig var nära vän med Lennart Hellsing och de två skrev ett flertal sånger och barnvisor tillsammans.

Carl-Bertil Agnestig belönades under sin levnad med en rad priser för sin verksamhet. Att han aldrig invaldes i Kungl. Musikaliska akademien eller tilldelades professors namn av Svenska staten är helt klart ägnat att förvåna, inte minst med tanke på hur många svenska toppmusiker som i späda år fått sin pianoteknik och allmänna musikförståelse grundlagd efter Agnestigs metod och recept. Han torde vara Sveriges under 1900-talet mest spelade instrumentalkompositör i totalt antal inofficiella framföranden räknat. När den då drygt 80-årige pedagogen mottog den Svenska musikförläggarföreningens Life Time Achievement Award 2005 framfördes dels motiveringen att ”Agnestig har betytt mer för ungdomars musicerande än någon annan i vårt land”, att ”hans musikpedagogiska utgåvor har sammanlagt använts av över 1 miljon unga musikanter” och att den ”används flitigt än idag”. En observatör kan idag, 2019, intyga att metodböckerna ännu används, att de finns i lager hos nothandlarna, och att siffran en miljon nog redan behöver skrivas upp ordentligt. Agnestigs gärning har överlevt sin egen tidsålder och inget tyder på att det musikpedagogiska arv han efterlämnar kommer att avmattas de närmaste decennierna.

Mattias Lundberg