Foto: Omer Meir Wellber © Wilfried Hösl

Intervju – Omer Meir Wellber

Varför måste vi stanna i 1800-talet i orkesterdiket när vi befinner oss i 2018 på scenen?

Den israeliske dirigenten Omer Meir Wellber har under de senaste åren varit en av de mest intressanta och eftertraktade unga dirigenterna på de internationella scenerna. Han är för närvarande förste gästdirigent på Semperoper i Dresden och inom ett år kommer han även att bli chefsdirigent för BBC Philharmonic Orchestra och musikdirektör för Teatro Massimo i Palermo.

Han har gästat Berwaldhallen tre gånger under de senaste tre åren där han fått stor uppskattning från såväl Sveriges Radios Symfoniorkester som en entusiastisk publik.

Omer Meir Wellber dirigerar Sveriges Radios Symfoniorkester © Arne Hyckenberg

Omer Meir Wellber föddes i Be’er Sheva i Israel 1981 och hans musikresa började redan i 4-5 årsåldern.

– Musik var en passion som jag fick redan som väldigt liten. Jag kan inte riktigt komma på exakt hur och när det började, men musiken har helt enkelt alltid funnits där. Jag var redan som barn väldigt motiverad. När mina föräldrar såg min entusiasm köpte de ett CASIO-keyboard till mig, och därefter började jag spela piano och dragspel.

Från sitt sjunde levnadsår tog Meir Wellber också lektioner i komposition av Tania Taler och fortsatte sedan att studera komposition för Michael Wolpe fram till 2004. Efter examen på konservatoriet i Be’er Sheva 1999 fick han stipendium från American-Israel Cultural Foundation och fortsatte att studera dirigering och komposition på Jerusalem Music Academy för Eugene Zirlin och Mendi Rodan.

– Jag har alltid haft tur med mina lärare, alltifrån min första, Tania Taler, till senare som Daniel Barenboim som jag var assistent till. Att ha “konstnärliga” lärare, som själva har varit aktiva musiker på hög nivå har, betytt väldigt mycket för mig. Det har gjort stor skillnad och gett en enorm erfarenhet.

Som kompositör var Wellber väldigt aktiv och redan som sextonåring var han “Resident Composer” i Be’er Sheva. Han komponerade mycket kammar- och orkestermusik och spelade egna pianokonserter med olika orkestrar runt om i Israel. Men 2003 började han med dirigering och trappade ner i komponerandet.

– Alla som studerar på Jerusalem Music Academy, oavsett instrument eller inriktning, måste studera dirigering ett år. När jag började det året tänkte jag: “Det här var inte så tokigt”, och min lärare tyckte också att jag var bra.

Något år därefter vann han en audition och fick dirigera Raanana Symphonette Orchestra, vars målsättning bland annat är att främja judisk och israelisk musik, och som han sedan 2009 är musikalisk ledare för. Ett par år senare vann han en till audition och fick tjänsten som kapellmästare på Israeli Opera i Tel Aviv, där han stannade till 2008 då han blev Daniel Barenboims assistent på Teatro alla Scala i Milano och Staatsoper Unter den Linden i Berlin.

2010 fick han tjänsten som musikalisk ledare för Palau des les Arts Reina Sofia i Valencia, en post som tyvärr inte var enkel att inneha.

– Som israel hade jag inga större problem med mentaliteten i Spanien, utan problemet var snarare ledningen, främst den verkställande chefen Helga Schmidt (som även blev arresterad för ekonomiska oegentligheter 2015). Det pågick mycket korruption och jag kände med tiden att jag inte kunde fortsätta att “spela med”, så jag valde att avsluta mitt kontrakt efter lite mer än tre år, vilket skulle vara fem från början.

– Efter erfarenheten i Valencia ville jag inte längre ha någon “fast” orkester, utan bara skapa “vänskapliga” kontakter för att se vad som kunde hända tills den riktiga möjligheten dyker upp. I Valencia hade det gått blixtsnabbt, de ringde mig en dag och frågade om jag ville bli musikdirektor och jag sa ja, jag hann inte ens träffa orkestern innan.

2010 började Wellber samarbeta med Semperoper i Dresden, ett hus där han sedan dess känner sig hemma.

– Först var det Richard Strauss’ Daphne, där jag hoppade in med relativt kort varsel, men det blev ändå succé. Därefter dirigerade jag även Strauss’ Guntram och Ariadne auf Naxos. Tre säsonger senare dirigerade jag även nyproduktionen av Salome.

Under de tre säsongerna 2013/14, 2014/15, 2015/16 dirigerade han Mozarts Da Ponte-trilogi (Figaros bröllop, Don Giovanni, Così fan tutte) i Dresden. Erfarenheterna med den sammanfattade han sedan i en bok i samarbete med Inge Kloepfer: Die Angst, das Risiko und die Liebe, momente mit Mozart (Ecowin bei Benevento, 2017, Rädslan, risken och kärleken, stunder med Mozart).

– Boken är ett resultat av vår stora resa med Mozarts operor på Semperoper i Dresden. Vi hade upptäckt nya saker tillsammans, fått nya blickar i den musikaliska traditionen och tillsammans med mig var orkestern även beredd att ifrågasätta alla traditioner.

På Bayerische Staatsoper i München har Omer Meir Wellber haft stora framgångar med tre operaproduktioner de senaste åren. Efter samtal med intendenten Nikolaus Bachler fick han i uppdrag att dirigera tre nyuppsättningar av operor som inte har spelats i huset tidigare. Den första av dessa var Arrigo Boitos Mefistofele, som hade  premiär den 24 oktober 2015.

Jag själv närvarade vid premiären, och den var storartad. Kanske den bästa premiären jag någonsin har upplevt. Hur var det för dig?

– Min bästa premiär också, tror jag! Det var en väldigt stark föreställning och varje gång jag dirigerar den uppsättningen får jag samma känsla. Reaktionerna från publiken är alltid lika entusiastiska. Det känns alltid lite som premiär när jag dirigerar den där uppsättningen.

Hur fungerade samarbetet med regissören Roland Schwab?

– Om jag ska vara helt ärlig så greppade jag inte riktigt uppsättningen i början och trodde inte att produktionen skulle lyckas, så jag var skeptisk. Det var först på premiären som vi alla förstod vad det hela handlade om. Uppsättningen var väldigt krävande och under varje repetition hade vi tekniska svårigheter. Det var också först på premiären som vi kunde spela igenom hela operan utan några större tekniska problem.

Den andra föreställningen Wellber gjorde i München var Umberto Giordanos Andrea Chénier med premiär den 12 mars 2017.

Andrea Chénier visste vi alla från början att det skulle bli succé, inte minst med tanke på att vi hade Jonas Kaufmann och Anja Harteros i de ledande rollerna. Det var också den mest traditionella av de tre nyuppsättningarna jag dirigerade. Vacker, topclass, mycket pengar, men…något långsam, låt oss säga en Rolls-Royce, ingen Ferrari.

Och den tredje, Giuseppe Verdis Les vêpres siciliennes, som hade premiär den 11 mars 2018…

Uppsättningen blev väldigt omdiskuterad och fick blandade reaktioner från både publik och press (CAPRICCIO rapporterade nyligen från nyuppförandet i november, då under Paolo Carignanis ledning, läs rapporten här).

Les vêpres siciliennes var en väldigt speciell produktion. Det var en uppsättning som var extremt egen och personlig och jag har svårt att tänka mig att den skulle bli bra vid ett nyuppförande. Den blir bara svårare och svårare ju längre tid som flyter från premiären.

– Man kan säga att uppsättningen endast fungerar under “vissa villkor”. Under de åtta veckor som vi repeterade operan tänkte vi verkligen igenom varje takt. Vi var oerhört samspelta att jag inte kan tänka mig ett framförande med några andra artister än de som var med från start.

– Det är också en väldigt komplicerad produktion; scenen är nästan helt tom, vilket gör att varje liten rörelse på scenen spelar en stor roll och därför blir också just tempot väldigt viktigt.

I uppsättningen hade man valt att flytta på balettscenen till sista akten, precis innan Hélènes berömda bolero. Balettmusiken, som finns återgiven i partituret, ersattes med technomusik som spelades ur högtalare och ackompanjerades av förstaviolinerna med en repeterande “loop”. Denna idé hade Omer Meir Wellber själv kommit på.

– Ett par år innan premiären hade vi ett möte där intendenten Nikolaus Bachler, regissören Antú Romero Nunes och jag diskuterade hur vi skulle göra. De ville uppföra operan i den franska ursprungsversionen för Parisoperan, men utan den för grand opéra så obligatoriska baletten. Det var för mig obegripligt då man nu skulle spela operan för första gången i München. Jag visste att baletten är väldigt lång (nästan 30 minuter) och att det inte riktigt skulle fungera idag, särskilt inte i den här uppsättningen, men jag var till att börja med ändå inte riktigt nöjd med beslutet att stryka delar ur partituret. Jag bad dem att ge mig betänketid och att jag skulle återkomma.

– Sedan föreslog jag att vi skulle göra en version där vi helt enkelt skulle förlägga vår grand opéra-balett till 2018. Om någon idag skulle skriva en grand opéra, vad skulle då “the entertainment moment” mitt i operan vara? Tyvärr lite techno. Vi undersökte vilken modern musikstil som skulle passa vår produktion bäst; jazz, rock, metal, men landade till slut i techno. Vi flyttade fram baletten så att den skulle motsvara ett bröllopsparty inför Hélènes entré i brudklänningen.

Hur trodde du att mottagandet av produktionen från publiken skulle bli?

– Jag visste att det skulle bli succé. Naturligtvis fanns det en del burop på premiären, men det gjorde bara att resten jublade mer. Jag upplever att publiken förstår uppsättningen mer för varje gång den spelas. Techno-delen spelade vi inte under generalrepetitionen eftersom jag absolut ville undvika att det skulle spridas på Youtube och liknande. Jag ville ge premiärpubliken en rejäl överraskning. Vi hade under nästan varje repetition tekniska problem och man var till slut tvungen att hyra in extremt dyra ljudanläggningar för att det skulle fungera fläckfritt.

– Det är vårt jobb att få människor att reagera och tänka till. När man går hem efter en föreställning av den här uppsättningen så funderar man på vad de olika elementen innebar och varför de fanns där.

– Jag var tydlig mot operaledningen och sa att vi inte får göra något som bara är ren provokation, utan det måste vara professionellt och perfekt utfört. Man får hata techno-idén och tycka att det är ren skit, men man kan inte säga att det inte var bra genomfört. Varför måste vi stanna i 1800-talet i orkesterdiket när vi befinner oss i 2018 på scenen? Ibland kan man kanske förflytta tiden framåt även i orkesterdiket.

Idag är Omer Meir Wellber en eftertraktad dirigent i både opera- och den symfoniska världen. Från juli 2019 tillträder han som chefsdirigent för BBC Philharmonic Orchestra och från januari 2020 blir han musikdirektör på Teatro Massimo i Palermo.

– Jag har svårt att bestämma mig för vad som är bäst, men 50/50 mellan opera och symfoniskt är en bra balans. Vad jag kan säga är att operavärlden har en stor betydelse för mig och min karriär. Även när jag dirigerar symfonisk repertoar tar jag med mig en hel del från operan, inte minst flexibiliteten. Men även tvärtom; när jag dirigerar opera tar jag med mig en del från det symfoniska i orkesterdiket. Detta är exempelvis något som jag fokuserade på under Da Ponte-trilogi-projektet i Dresden, då jag försökte ge orkestern en betydligt större roll än att bara vara ackompanjemang.

Vid sidan av musiken har Omer Meir Wellber även varit med om att driva humanitära projekt; SARAB (String of change) som är till för att med musik hjälpa beduiner i Negevöknen i Israel att öppna upp nya perspektiv, och SACH (Save a child’s heart), en organisation som hjälper barn i u-länder med hjärtproblem.

– SARAB var ett initiativ från mig som jag hittade sponsorpengar till och startade, men nu löper det så att säga av sig självt. Mottagandet av klassisk musik i ökensamhällen är verkligen inte enkelt, klimatet är svårt och det finns stora problem, speciellt med kriminalitet. Man försöker påverka till det bättre med musik och ge framför allt barnen lite “luft” i vardagen, få dem att se annorlunda på saker och ting. Tyvärr får verksamheten i de flesta fall inte fullt önskad effekt, men den lilla roll SARAB kan spela är fortfarande viktig.

– SACH startades tillsammans med en vän till mig som är barnläkare. Organisationen hjälper barn från både Israel och Palestina, men också från andra grannländer, oavsett nationalitet, religion eller social bakgrund. Det är otroligt vad SACH lyckas åstadkomma med tanke på alla politiska problem som finns i dessa områden.

Under återstoden av innevarande säsong dirigerar Omer Meir Wellber Wagners Tannhäuser, Strauss’ Der Rosenkavalier, Mozarts Don Giovanni och en nyuppsättning av Verdis Nabucco, samtliga på Semperoper i Dresden. På den symfoniska sidan dirigerar han konserter med SWR Symphonieorchester, NDR Elbphilharmonie Orchester, Sächsische Staatskapelle Dresden och Gewandhausorchester Leipzig.

Yehya Alazem

CD/DVD/Bok-Rekommendationer:

© Benevento Publishing