När den engelske dirigenten Richard Hickox i slutet av november 2008 åkte till Swansea för att göra ännu en inspelning med BBC National Orchestra of Wales var han en av de mest erfarna och anlitade artisterna överhuvudtaget i skivstudion med över 300 inspelningar på sitt meritkonto. Under mer än 30 år hade han gjort mängder av skivor på olika märken som EMI, Decca, Virgin och framför på Chandos. Den här inspelningen av Holst A Choral Symphony blev dock aldrig färdig. Den 23 november brast ett artärbråck i hans bröst och Hickox hittades död på hotellrummet. Mitt steget, mitt i karriären – 60 år gammal – avbröts en yrkesbana som i stor utsträckning hade vigts åt den brittiska musiken.
Hickox var i mångt och mycket en entreprenör i musik som redan 1971 skaffade sig en egen orkester som senare kom att bli känd under namnet City of London Sinfonia. Hickox ville musicera utifrån egna premisser och själv bestämma över den repertoar han ville spela. 1990 grundade han också barockorkestern Collegium Musicum 90 tillsammans med violinisten Simon Standage. Dessutom hade han en imponerande övertalningsförmåga hos sponsorer, konsertarrangörer och skivbolag för att genomföra sina projekt. Även om han var akademiskt skolad, så var han på många sätt en ”self made man” med den kanske inte mest eleganta slagtekniken vid dirigentpulten, utan snarare den som med brinnande entusiasm och hårt arbete övertygade musiker och sångare att ge sitt bästa i en för dem ofta ovanlig repertoar.
Han visste vad han ville göra, så det är ingen överdrift att snarare se honom som en man som valde musiken före karriären. Han nöjde sig oftast med att musicera med sina egna orkestrar och med andra brittiska som han hade långa band med genom åren, som t.ex. London Symphony Orchestra, BBC-orkestrarna, Philharmonia Orchestra och Bournemouth Symphony Orchestra. Efter hand när framgångarna tilltog, så fick han också internationella uppdrag runt om i Europa, USA och Australien.
Hickox hade en synnerligen omfattande repertoar från barocken till det allra mest moderna. Skivor med Monteverdi, Händel och Gluck, trängs med Haydn, Bruch, Prokofjev, Respighi, Menotti och många andra i en representativ Hickoxsamling. Hans kunskap om musik från olika epoker var gedigen och det känns som det knappast fanns någon repertoar som var honom främmande.
Trots allt är det väl ändå det brittiska som han i första hand kommer att leva vidare för i framtiden, framför allt repertoaren från 1900-talet som han framförde och spelade in med närmast besatthet. Listan med britter är imponerande lång, inte ens andra maestror som Sir Adrian Boult och Vernon Handley kan matcha honom i kvantitet, med namn som Parry, Stanford, Elgar, Delius, Vaughan Williams, Ireland, Bridge, Finzi, Holst, Howells, Dyson, Britten, Carwithen, Walton, Alwyn, Arnold, Tippett.
Framför allt körmusiken från de brittiska öarna var en passion och redan tidigt i karriären bildade han en egen körgrupp – Richard Hickox Singers. Mellan 1976 och 1991 var han också ledare för London Symphony Chorus. Detta var en bra grogrund till de många inspelningar han senare kom att göra av stort anlagda verk för kör och orkester, som t.ex. Verdis Messa da requiem, Delius A Mass of Life och Brittens War Requiem. För att inte tala om alla dessa okända brittiska körverk som just han har lyft fram genom åren och som kanske hade fortsatt att vara obekanta om inte Hickox gett dem en chans i skivstudion.
Läser man minnesorden över Hickox så framstår bilden av en vänlig musikens tjänare, omtyckt av musiker och sångare. Enda kontroversen i hans karriär var på Opera Australia i Sydney, där han verkade som chefsdirigent mellan 2005-2008. Hickox anklagades för nepotism, eftersom han ofta använde brittiska sångare, däribland sin fru Pamela Helen Stephen (1964-2021).
De tre åren i Sydney blev annars kulmen på Hickoxs karriär som alltmer kom att handla om opera. Han dirigerade regelbundet på English National Opera och Royal Opera. Dessutom återupptäckte han – och spelade in – sceniska verk som sällan har framförts eller satts upp av t. ex. Delius, Berkeley, Walton och Vaughan Williams. Britten, Storbritanniens främste operakompositör under 1900-talet, ägnade Hickox mycket tid åt och han spelade in ett tiotal av dennes operor, tolkningar som ofta kan mäta sig med kompositörens egna i briljans och dramatik.
Hickoxs bortgång lämnade ett stort tomrum bakom sig, eftersom han ständigt var på jakt efter att upptäcka nya verk. Hickox drevs av en nyfikenhet och entusiasm över repertoarens rikedom. Den engelska usiktidskriften Gramophone tilldelade honom pris för sina inspelningar fem gånger, vilket är ovanligt mycket för en och samma artist.
Dessutom verkar hans musikaliska begåvning ha gått i arv till åtminstone två av hans tre egna barn. Sonen Adam har precis inlett sin dirigentkarriär i Storbritannien och har också verkat som assisterande dirigent i Rotterdam. Hans äldste son Tom Hickox är verksam som uppskattad sångare och låtskrivare.
Per Nylén
Några personliga favoritinspelningar med Richard Hickox:
