Du visar för närvarande Din tid har kommit

Din tid har kommit

  • Inläggsförfattare:
  • Inläggskategori:ARTIKLAR

I vår tid spelas Sergej Rachmaninovs musik regelbundet och han anses med rätta som en betydande tonsättare. Tittar vi tillbaka i historiens backspegel så ser vi att det inte alltid har varit så. Efter hans död 1943 dömdes den ut av många smakdomare i musikvärlden. Det var de nya moderna, atonala idealen som gällde och den ryskättade kompositörens böljande melodier och känslosamhet ansågs som något smaklöst och gammaldags.

Som den virtuose pianist han var, finns ett antal inspelningar representerade på skiva, där han framför sina egna och andra pianoverk med en närmast nonchalant briljans. Som dirigent spelade han även in den tredje symfonin och Dödens ö, tolkningar som utmärks av stramhet och elegans, vilket kanske är ett tecken på att det inte är lämpligt att smöra och bre på för mycket när du framför hans musik. Det tolkningssättet finns inget fog för utifrån kompositörens egna inspelningar.

För många är han i första hand förknippad med de fyra pianokonserterna som fortfarande är grunden för hans popularitet. Speciellt den andra och tredje; den förstnämnda är lyriskt vemodig, den andra formidabelt virtuos. Dessutom finns det en uppsjö av bra inspelningar av verken, alltifrån Rachmaninovs egna till mer moderna versioner. Solopianomusiken spelas förstås också av dagens pianister: inte minst hans mer kända preludier, men den repertoaren har väl inte till fullo nått samma klassikerstatus som konserterna.

Själv slår jag ett slag för hans symfoniska verk. De tre symfonierna, Dödens ö och de symfoniska danserna blir mer och mer en etablerad del av de stora orkestrarnas repertoar och mängden inspelningar är omfattande  Den första symfonin med sin ursinnigt vilda sista sats är besynnerligt underskattad, även om jag sätter den långa andra högre. Det är en omtumlande emotionell resa som tonsättaren där ger oss; vi kastas mellan hopp och förtvivlan, ner till självmordets tvivel. Det är en symfoni som det inte går att värja sig emot, en slavisk Mahler om vi spetsar till det. Lite av samma desperata känsla finns även i Dödens ö, som är ett närmast hypnotiskt, gastkramande stycke.

På senare år har jag ändå mest lyssnat på den tredje symfonin och de symfoniska danserna. Här finns ett annorlunda tonspråk mot tidigare: ett som inte är lika känslosamt, mer raffinerat, mer rytmiskt vitalt – kanske influerat av samtida kollegor som Stravinskij, Gershwin och andra. Ändå finns det vemodiga suget fortfarande där, hans signum som tonsättare.

Rachmaninov tillbringade en stor del av sitt liv utomlands. På många sätt var han en kosmopolit, men visst lyser det ryska i genom ibland. Kanske inte minst i kantaten Klockorna och hans berömda Vespers, där det rysk-ordoxt andliga strömmar emot oss. Även senare i sitt liv, trots många år med familjen i Schweiz och USA, längtade han ofta tillbaka till sitt gamla hemland, när han umgicks i den kaliforniska solen i Beverly Hills med Stravinskij och andra. Samlingspunkten för så många konstnärliga och intellektuella exil-européer som flytt från terrorns och våldets Europa.

Rachmaninov är ingen kompositör för varje vecka, eller ens varje månad. Vänta i stället till det där rätta ögonblicket, när livet värker. Då behövs han.

Per Nylén

Tips på inspelningar:

 

image_pdf