Malcolm Arnold © BBC

Malcolm Arnold – 100 år

Idag den 21 oktober 2021 är det 100 år sen den engelske kompositören Malcolm Arnold (1921-2006) föddes. På 1950- och 60- talet hade han en framskjuten roll i Storbritannien som kompositör av både film – och konstmusik. Numera spelas hans verk alltmer sällan, även om många av dem har förevigats på skiva. Själv så har jag svårt att förstå att hans musik inte är mer vanligt förekommande i konsertsalarna, men det är ju precis inget nyhet att konsertarrangörerna hellre väljer säkra kassakor framför en och annan löshäst.

Malcolm Arnold var en synnerligen produktiv tonsättare i flera olika genrer, t ex symfonier, konserter, uvertyrer, baletter och kammarmusik. Mycket av hans musik skrevs för kända solister som b la Benny Goodman och har ofta en underhållande, sångbar och virtuos karaktär. Hans många konserter för olika blåsinstrument är fräscha och tonala verk och skulle sätta färg på vilken abonnemangskonsert som helst.

Arnolds viktigaste verk är dock de nio symfonierna som speglar utvecklingen av hans liv, från framgångens sötma till alkoholism och vansinne. Efter hand under 1960 – och 70 -talet försvann Arnold in i en alkoholdimma och hans psykiska problem, som hade funnits där hela tiden, förvärrades. Det gick så illa att han hamnade på mentalsjukhus. Förskjuten av sin familj förbarmade sig sjukvårdaren Anthony Day över hans öde, gav honom ett hem och såg till att han fick en dräglig tillvaro de sista 20 åren. Och att han kunde börja komponera igen, inte minst den elegiska och mörka nionde symfonin.

Arnolds symfonier är rytmiskt vitala, med jazziga inslag som i den sjätte, där Charlie Parker drar igång en bebopkonsert inför oss. De är även melodiska, nästan popmässiga, men med tvära kast mellan det lågmälda och det dramatiska. Taktfasta, kusliga marscher dånar förbi innan stillheten börjar råda igen. Känslorna väller fram med öppen dörr, från nästan trivial glädje, till nattsvart förtvivlan och precis som hos Sjostokovitj finns den ironiska humorn ständigt närvarande.  Hans tonspråk är dock distinkt personligt med en egen röst – du hör med en gång att det är just Arnold, även om man kan härröra influenser från andra håll.

Femte symfonin från 1961 är hans största verk som jag ser det, skriven till minne av fyra vänner som hade avlidit åren innan, däribland den berömde hornisten Dennis Brain. Musiken är typiskt arnoldsk, men spetsad med en innerlighet som inbjuder till förnyad lyssning.

Till sist – Malcolm Arnolds tragiska liv, hans uppgång och fall, borde vara den ultimata storyn för en film. Förhoppningsvis kanske någon engelsk regissör en vacker dag tar stafettpinnen.

Per Nylén

image_pdfimage_print