2020-08-25 

Sågverksjäntan som blev hovsångerska

Jan Hammarlund: Hjördis Schymberg – sågverksjäntan som blev hovsångerska
Design Sundsvall, 2020. ISBN 978-91-985688-0-6

Som statist på Kungliga Operan under sjuttio- och åttiotalet lärde jag mig mycket om Operans guldålder av de äldre kollegorna som oftast var mycket musikkunniga. Där fanns Eleonora, Björn och Lars som alla hade stått på scenen när Hjördis Schymberg (1909-2008) sjöng sina glansroller i zenit av sin karriär 30 år tidigare – ofta med Jussi Björling som motspelare. Själv fick jag lyssna in mig på LP-skivor, till exempel La traviata från 1939 som, även om den framförs på svenska, är svåröverträffad.

Nu har hon förärats boken Hjördis Schymberg – sågverksjäntan som blev hovsångerska. Den är en fullkomlig kärleksförklaring av Jan Hammarlund som också var hennes elev.

Boken är svår att placera i ett fack. Mest är den att likna vid en minnesbok, eller en klippbok där Hammarlund skickligt valt ur det stora källmaterialet. Mellan pärmarna ryms en härlig blandning av Hjördis egna ofta anekdotiska minnesbilder, tidningsrecensioner, Hammarlunds egna reflektioner, vittnesmål från andra elever, och inte minst ett rikt bildmaterial som får generöst utrymme tack vare bokens storlek. Man kan öppna boken varsomhelst och bums ramla ner bland ögongodiset, även om vän av ordning får överse med vissa inkonsekvenser i kronologin.

Godis för öronen finns på den generösa cd som bifogas boken. Här finns flera unika upptagningar, bl.a. från Metropolitan och Kungliga Operan, men kanske är det en upptagning från Reykjavik 1953 som slår det mesta. Schymberg sjunger Addio del passato ur tredje akten av La traviata och hennes tolkning framkallar rysningar.

Det finns en utmaning med sådana här minnesböcker. Tidsavståndet är stort och kanske bör man vara kunnig på förhand för att kunna greppa det generösa upplägget. Man behöver referensramar när så mycket källmaterial serveras mer eller mindre obearbetat. I det här fallet går det att lösa då det finns flera böcker om till exempel Jussi Björling som ger sammanhang åt tidens opera- och musikliv.

Hjördis Schymbergs livsresa var av ett slag som väl knappast görs längre. Med början i påvra förhållanden på Alnön i Medelpad upptäcks flickans röst tidigt av läraren och kantorn Henrik Samuelsson. Hon försörjer sig i tonåren som pianist till stumfilmer och tar sig målmedvetet vidare till Stockholm och Kungliga Operan. Schymbergs väg till folkkär operasångerska (vem blir det nuförtiden?) är kantad av både lyckliga omständigheter och välmenande personligheter, inte minst Gustav V som tidigt uppmärksammar hennes begåvning. Inte bara kungligheter utan dåtidens storheter i musiklivet passerar genom boksidorna. Lärarinnan Britta von Vegesack, skräckfiguren (och operachefen) John Forsell, dirigenten Fritz Busch och Gunnar de Frumerie (som tillägnade henne sånger). Och så alla sångare på Stockholmsoperan, Metropolitan och Covent Garden.

Det är värt att påminna om att det på den här tiden var regel snarare än undantag att man fick instudera de stora rollerna på flera språk. Originalspråk var reserverat för scener som Metropolitan i kosmopolitiska New York. Kom man från lilla Sverige var det bara att foga sig – ”man gjorde det bara” som kollegan i Wagnerfacket, Nanny Larsén-Todsen en gång uttryckte det.

Hjördis Schymberg slutade officiellt på Operan med pensionen 1959, endast femtio år gammal. Därefter återkom hon i sporadiska gästspel och började alltmer undervisa noga utvalda privatelever, avbrutet av vistelser på Alnön och där hon renoverade barndomshemmet till att bli Schymbergsgården, numera en adress för avancerade masterclasses.

Det här med sångteknik är alltid svårt att göra begripligt i text. Men här ges några ovanligt väl formulerade betraktelser av hur Hjördis Schymbergs undervisning gestaltade sig. Framför allt i essän av Axel Falk får man ledtrådar till den teknik som hon förmedlade med omvittnad intensitet och som byggde på lätthet i tonansatsen och att sjunga ”i masken” vilket ger den tydliga textning som inspelningarna vittnar om.

Mycket förtjänstfulla är uppställningarna av Schymbergs roller och inte minst listan över upptagningar som gjorts från föreställningar i Sverige och utomlands. Åtminstone jag själv skulle gärna vilja höra en och annan, t.ex. Gounods Romeo och Julia med Jussi Björling.

Boken om Hjördis Schymberg är välkommen. Läs den, det är den folkkära hovsångerskan värd!

Alexander Husebye

image_pdf