Foto © Martin Hellström

Zebran i Vadstena – konstlöst, men med mening

Vadstena-Akademien, Vadstena, 23 juli 2021 – Premiär
Tebogo Monnakgotla & Kerstin Perski: Zebran

Coronapandemi ställde till det för Vadstena-Akademien, precis som för många andra. Den planerade urpremiären av Zebran av Tebogo Monnakgotla och Kerstin Perski fick ställas in förra året och i år blev frågeställningen: kan man sätta upp en opera under en pandemi? Alternativet var att låta det bli tre år mellan operaföreställningarna i Vadstena. Så man började repetera med mask och visir, långa avstånd mellan de medverkande och med tankar på säkerhet för publiken. Bevisligen fungerade allt och i fredags var det premiär på Vadstena slott.

Om man ska sätta en underrubrik på Zebran är nyckelordet ”förutfattade meningar”. Det man fick veta i förhandsinformationen var  att verket handlade om en kärlekssaga mellan två män, varav den ene var färgad. Mer politiskt korrekt kan det inte bli i dagens Sverige. När jag för en tid sedan fick tillgång till partitur och libretto fyllde jag på med egna förutfattade meningar. Musiken såg ut att vara ett slags dekorerad minimalism om uttrycket tillåts: långa partier med upprepade dissonanser uppblandade med mer tonala melodislingor, allt i ett moderat tempo med tillbakahållen dynamik. Det verkade inte alls kul. Likaså librettot: enkelt, nästan stereotypt språk, ingen meter, naturligtvis inga rim, åtskilliga plattityder och som grädde på moset en intrig av Mitt livs Novell-kvalitet. Jag blev verkligen brydd; bevisligen kan både kompositör och författare bättre. Varför denna konstlöshet?

Konstlösheten blev än mer markant i operans inledning: de två huvudkaraktärerna i enbart underkläder, något som skulle föreställa djurkadaver på golvet, platt ljus över det hela, två kvinnliga karaktärer iförda second hand. Dialogen är en handledning i politisk korrekthet. Jag kände att jag blev totalt uttråkad, funderade nästan på att smita i pausen.

Foto © Martin Hellström

Men så vände skeendet. John, som fängslats för sin sexuella läggning och förnedrats för sin hudfärg vägrar att se sig som ett offer och känna tacksamhet för att han har blivit ”räddad”. Han behåller sin särart och personlighet, han passar inte tider, han super och han försöker bjuda de andra på delar av döda djur. Edward, som säger sig ha offrat allt för sin kärlek till John, hittar en annan partner och slänger John på sophögen. Det lesbiska paret som trosvisst upprepat sina mantra om tolerans och förståelse visar sig ha mycket snäva gränser vad gäller mänsklighet och annorlunda beteende. Kadavren ersattes av framställningar av levande nyfikna djur. Operan fick nerv, det blev en rejäl käftsmäll mot den svenska självgodheten, mot den tolerans som mestadels är bara en läpparnas bekännelse.

Så fick även konstlösheten sin förklaring. De taffliga replikerna visar verklighetens tafflighet, den monotona musiken med sina stråk av ljuv melodi skildrar också verkligheten som den ter sig i detta likriktade tråkpräktiga land. Kvar blir endast den ständigt sårande egocentriska företeelse som benämns kärlek.

Uppförandet ställer också frågor. Ibland är det riktigt bra musikdramatik, ibland på gränsen till skolteater. Luthando Qave är lysande som John med mäktig baryton och intensivt agerande och Agnes Auer sjunger Disa med utsökt sopran och mängder av känslor. Den lilla orkestern har en fin och exakt klang och dirigenten Emil Eliasson förvaltar nyanserna väl och får dissonanserna att glimma.

Men om Zebran ska bli mer än engångsföreteelse måste den koncentreras så att longörerna försvinner och regin måste skärpas avsevärt.

Lars-Erik Larsson

Vadstena-Akademien, Vadstena, 23 juli 2021 – Premiär
Tebogo Monnakgotla (musik) & Kerstin Perski (libretto): Zebran
Regi: Deda Cristina Colonna
Scenografi & kostym: Bente Rolandsdotter
Dirigent: Emil Eliasson
Medverkande: Georg Källström, Luthando Qave, Agnes Auer, Karin Osbeck, Emma Johansson, Pascal Zurek

image_pdfimage_print