Gärtnerplatztheater, München, 7 maj 2023
Giuseppe Verdi: Luisa Miller
Friedrich Schillers dramer utgör en tämligen central del av Verdis oeuvre. Det monumentala mastodontverket Don Carlo tillhör hela operarepertoarens ryggrad men därefter så är nog Luisa Miller den Schilleropera av Verdi som spelas – de övriga två, Giovanna d’Arco och I masnadieri, får snarare ses som rariteter. Luisa Miller skrev Verdi för Teatro San Carlo i Neapel 1849 till ett libretto av Salvatore Cammarano som byggde på Schillers Kabale und Liebe (på svenska under namn som Kärlek och politik, Kabal och kärlek eller Kärlek och hovintriger). Operan handlar om hur omgivningens intriger förstör kärleken mellan sonen till en graf och dottern till en pensionerad gammal soldat. Operans tre akter har varsitt namn: “Amore” – Kärlek, “Intrigo” – Intriger, “Veleno” – Gift.
Vid sidan av Münchens anrika Bayerische Staatsoper så ligger en kilometer därifrån det mindre operahuset Gärtnerplatztheater. Hur husen förhåller sig till varandra kan man delvis jämföra med Berlins Staatsoper unter den Linden kontra Komische Oper – ett åt det traditionella hållet med stora stjärnnamn på rollbesättningarna och ett med betydligt lägre budget men som ändå utifrån omständigheterna gör “det bästa av saken” så att säga. Nu i maj var det dags för en nyuppsättning av Verdis Luisa Miller, signerad den tyske regissören Torsten Fischer.
Fischer försöker lägga om handligen till en modern krigstid, vilket enbart framkommer i form av soldatkostymer. Herbert Schäfers komplicerar saken ännu mer med en tämligen luddig och svårtolkad scenografi. Det hela utspelar sig på en vridscen med flera gigantiska kopior av den belgiska målaren Fernand Khnopffs porträtt av sin syster Marguerite. I programbladet menar man att Khnopff betraktade människan som en isolerad individ, som inte kan räkna med något stöd av sina medmänniskor och vars liv alltid slutar i ensamhet. Till sin syster hade dock Khnopff en passionerad och intim relation. Att man kan relatera detta till Luisa Miller – eller ja, till många av Verdis operor – kan jag köpa, men hur det speglas i den aktuella iscensättningen är högst oklart. Det hade behövts en betydligt tydligare linje i personregin och mer dynamik i den sceniska utvecklingen.
Musikaliskt ligger föreställningen på en överraskande bra nivå även om några av de sångliga insatserna är något ojämna. Främst utmärker sig tenoren Jenish Ysmanov som gör en lysande Rodolfo med en tenor som besitter såväl en öppen vacker stämma som en solid teknik. Som motpart har han en något överdramatisk sopran i Maria Celeng som Luisa, som har en hyfsad röst men med rätt bristande volymkontroll – det blir en aning för mycket för den här rollen, hela tiden. En något mer heroisk tidig-Verdi-sopranroll som Odabella i Attila eller Giselda i I Lombardi hade passat henne bättre. Alexander Grassauer gör med en varm och mäktig basröst en fullständigt övertygande Graf Walter medan barytonen Vittorio Vitelli också har en varm men tyvärr för tungfotad och andfådd röst för att övertyga i Millers parti. Dirigenten Anthony Bramall håller bra grepp om kören och orkestern som levererar en gedigen Verdi-tolkning denna afton.
Yehya Alazem
