Foto © Sören Vilks

Verdis Don Carlos som rafflande kammarspel

Folkoperan, Stockholm, 3 oktober 2021
Giuseppe Verdi: Don Carlos

Förhoppningsvis innebär Folkoperans byte av konstnärlig ledning att det nu blir mindre av den typ av ”normkritiskt tänkande” som på senare år alltmer har framstått som något av en tvångströja i verksamheten. Färre manliga ammor, män i kvinnokläder och ”EU-migranter” som djur i bur på scenen alltså.

I Verdis opera Don Carlos, som inleder den nya eran, verkar i alla fall ordningen tills vidare vara hyfsat återställd. Kanske är det nu ”tillbaka till källorna” som gäller? Tillbaka i görligaste mån med de begränsade utrymmesresurser som står till buds.

Folkoperan har satt upp Don Carlos tidigare, men det är nu närmare trettio år sedan. Den här gången har man valt att närma sig Friedrich Schillers originalpjäs från 1787 och kortat ner Verdis sedvanliga fyr- och femaktsversioner till ett för denna operainstitution mer behändigt kammarformat.

Don Carlos gränsar till Verdis senare skaparperiod och uruppfördes i Paris 1867 som en fransk grand opéra med balettmusik och körscener i storslagen stil. Det är också Verdis fjärde opera med libretto baserat på Schiller – och även hans mest antiklerikala med våldsam kritik av katolska kyrkan och spanska inkvisitionen, men av det märks mycket lite i denna uppsättning. Det är också frågan om ”ett sorgespel” där en far (Filip) av politiska skäl tvingas offra sin son (Don Carlos), något som understryks i en stilfull inramning av operan med ett par avsnitt ur Verdis Requiem.

Magdalena Åbergs spartanska scenutrymme är utformat som en slottssal dominerad av ett från golv till tak välvt fönster och en trappkonstruktion i stål. En olivgrön schäslong ger diskret stiltouch i kontrast till några längs väggarna utplacerade plaststolar som vilopunkter för sångarna när de inte agerar.

Den centrala kör- och autodaféscenen, som här alltså utgår, är nedkrympt till en intimare födelsedagsfest och familjesammankomst med den spanske kungen Filip II tronande vid middagsbordet. Den flandriska delegation som ändå bibehållits och som under måltiden tränger in i salen för att vädja om frihet för sitt folk, liknar dock mer skolskolkande smågretor på vift än genuina frihetshjältar. Det blir mer ”How dare you?” än en verklig frihetsappell. Hur man har tänkt kanske Göran Greiders pinsamt panegyriska liknelse i texthäftet av Greta Thunberg vid ”en ungdomsdikt av Friedrich Schiller” ger en fingervisning om. Andra märkligheter i Greiders text får dock här stå okommenterade.

Sångligt är det däremot mycket bra. Det är en föreställning som mycket väl står sig som alternativt kammarspel av Verdis opera med sin intimisering av dramats erotiska och politiska konfliktytor, från de vackert fallande höstlöven i inledningens Fontainebleauskog och Don Carlos och Elisabeths första möte, till den senares sorgset resignerade Tu che la vanita och parets dröm i slutakten om en bättre värld.

Don Carlos sjungs med stort patos och briljant höjd av den norske tenoren Kjetil Støa, även om man hade kunnat önska sig fler nyanser.

Joa Helgesson, som har operans stora hjärteknipare Posas död på sin lott, sjunger Don Carlos vän och förtrogne i den fjärran flandriska befrielsekampen, Rodrigo Posa, med bedövande och lätt beslöjat välljud.

Prinsessan Eboli är hovets illröda partybrud och intrigmakerska som bryter ihop i den djävulskt krävande O don fatale innan hon ångerfull går i kloster. Den klangfulla danska mezzon Andrea Pellegrini ger henne en temperamentsfull gestaltning.

Johan Schinkler utgör med sin sceniska och vokala pondus föreställningens nav och ger i Filips gripande monolog ett vackert porträtt av en åldrande man försmådd på kärlek. Det går inte att nog prisa denne förnämlige basbaryton.

Elisabeth Meyer sjunger själfullt som hans unga olyckliga hustru Elisabeth och klingar lite av en äkta Verdi-sopran i vardande. Det var inte alltför länge sedan hon sjöng dockan Olympia i Hoffmanns äventyr på Folkoperan.

Madeleine Allsop som försumlig kammardam och himmelsk tröstare åt de arkebuserade flandriska själarna sjunger ljuvligt med sin höga sopran och får också ersätta en frånvarande damkör i omkvädet till Ebolis dansanta Sången om slöjan.

I ett utrymme utom synhåll, men inte hörhåll för publiken huserar orkestern under dirigenten Henrik Schaefer med sina vad som aviserats som originaltrogna instrument. Inklusive sensträngar till stråkarna (legatot!) och blåsinstrument från Verdis egen tid, bland dem en kontrafagott som beledsagare till Storinkvisitorns dystra besök i den mörka kungasalen.

Philip Björkqvist som ständigt närvarande, välskräddad mafioso ger storinkvisitorn ett drag av farlig, om än inte kuslig, oberäknelighet. En dylik av äkta vara skulle däremot ha framkallat betydligt mer rysningar än en kostymklädd gangster. Man hade gärna kunnat få bli påmind om denna en gång så skräckinjagande institution.

Carin Bartosch Edströms sakliga översättning tangerar någon gång pk-pekoralets fallgropar: ”Nu är det dags att slå vakt om allas jämlikhet”. Det kan man tycka utan att behöva rädas mer textligt lyriska valörer.

Henry Larsson

Folkoperan, Stockholm, 3 oktober 2021 (Premiär 22 & 23 september 2021)
Giuseppe Verdi: Don Carlos
Svensk översättning: Carin Bartosch Edström

Regi: Tobias Theorell
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Ljus: Ellen Ruge
Mask och peruk: Theresia Frisk
Dramaturg: Jürgen Otten

Dirigent och musikaliskt arrangemang: Henrik Schaefer
Folkoperans orkester
Medverkande: Johan Schinkler, Elisabeth Meyer, Kjetil Støa, Joa Helgesson, Philip Björkqvist, Andrea Pellegrini, Madeleine Allsop

image_pdfimage_print