Du visar för närvarande Verdiraritet föds på nytt i München
Foto © Wilfried Hösl

Verdiraritet föds på nytt i München

Bayerische Staatsoper, München, 21 januari 2023

Giuseppe Verdi: I masnadieri

Verdis elfte opera I masnadieri är en gåta. En opera vars handling – baserad på ett av Schillers starkaste verk Die Räuber, eller Rövarbandet – kunde ha gjort den till ett av kompositörens (många) standardverk. Oftast så kokade Verdi ner handlingen i ett stort teaterverk till en opera med ett par timmars speltid och lyckades i princip alltid trots tidsbrist få ut extremt mycket av förlagorna. När det gäller I masnadieri – nu får maestron ursäkta mig – så får jag alltid känslan när jag hör den att operan hade kunnat vara betydligt bättre än vad den är, inte minst det frustrerande dur-slutackordet mitt i all tragik. Samtidigt gör materialets komplexitet uppgiften att tonsätta verket tämligen svårt, men att påstå att Verdi inte var tillräckligt mogen för en sådan uppgift kan knappast vara sant: samma år uruppfördes hans Macbeth som bygger på en inte så lite komplicerad pjäs av Shakespeare.

Få operakompositörer var så hårda mot sina librettister som Verdi var. Till exempelvis Francesco Maria Piave skickade han massvis med brev med krav på ändringar tills han blev nöjd. När det gäller I masnadieri kan nog den nära vänskapen med librettisten, poeten Andrea Maffei, ha fått Verdi att kompromissa en aning för mycket. Verket var Verdis första utlandsuppdrag och fick sin urpremiär på Her Majesty’s Theatre i London den 22 juli 1847, då med den svenska Jenny Lind som Amalia. Verdi, som var en aning stressad under repetitionsperioden, mådde inte heller särskilt bra i Londons gråa regniga väder. Detta kan förstås ha bidragit till att han inte hann eller orkade engagera sig i librettot.

Bara en vecka innan coronapandemin bröt ut på riktigt i Europa i mars 2020 fick Johannes Eraths uppsättning av I masnadieri sin premiär på Bayerische Staatsoper i München, och först nu, nästan tre år senare, kunde den äntligen spelas igen. Erath försöker vinkla handlingen helt åt bröderna Carlo och Francescos moder. Hennes död blir presenterad redan under operans uvertyr – skriven som en sats i en cellokonsert – där hennes frånvaro framställs av cellon. Hela handlingens gång i uppsättningen blir en slags bearbetning av moderns tidiga bortgång för samtliga protagonister. En egentligen mycket intressant vinkling på operan, men den kostar uppsättningen all dramatisk effekt. Inte minst blir personregin väldigt lidande, särskilt i ensemblescenerna. Kaspar Glarners scenografi är estetiskt mycket vacker och tilltalande, men dessvärre en aning för statisk.

Musikaliskt är det enligt dagens mått mätt en godkänd föreställning. Bayerisches Staatsorchester och kören bjuder på en solid insats under Antonio Foglianis ledning. Kvällens höjdpunkt får ändå sägas vara operans vackert vemodiga uvertyr, en speciell eloge också till solocellisten för ett mycket känslofyllt solo.

På sångarsidan är det barytonen Igor Golovatenko som med sin varmt kraftfulla stämma ger Francesco en demonisk karaktär. Sopranen Lisette Oropesa har egentligen en perfekt röst för Amalia: en klar sopran med koloraturer som sitter som ett smäck. Dock behöver rösten ”rundas av” rejält i mellanläget då den blir vass och gör betoningarna obehagligt penetrerande. Charles Castronovo presenterar en förtvivlad Carlo med en tonsäker tenor, dock med tok för mycket “långt-ner-i-halsen-klang” á la Jonas Kaufmann och ett onaturligt sätt att projicera ut rösten så att den låter kraftfull. Christian van Horn gör en mycket bra Massimilano med en varm och djup bas.

Trots att operan får ses som en raritet så är man bortskämd med några inspelningar från operans guldålder med fenomenala besättningar: Bonynges på Decca med kvartetten Sutherland, Bonisolli, Manguerra och Ramey; Gardellis på Philips/Decca med Caballé, Bergonzi, Cappuccilli och Raimondi (Ruggiero) och för den som vill rota ännu djupare så finns Gavazzenis liveinspelning från Romoperan på Opera d’Oro med Ligabue, Raimondi (Gianni), Bruson och Christoff. Bättre än så blir det inte.

Yehya Alazem

image_pdf