Foto © Thomas Aurin

Verdi vrider sig i sin grav

Deutsche Oper, Berlin, 28 september 2019
Giuseppe Verdi: La forza del destino

 

Den tyske regissören Frank Castorf har länge varit mycket omdiskuterad, både som teater- och operaregissör. I operavärlden är han mest känd för sin kontroversiella uppsättning av Wagners Nibelungens ring som gick i Bayreuth 2013 till 2017 och som starkt polariserade operapubliken i för och emot.

Det var också Castorf som ansvarade för regin i nyuppsättningen av Verdis La forza del destino på Deutsche Oper i Berlin. På premiärkvällen bröt det ut tumult i publiken mitt under föreställningen och vid applådtacket efter föreställningen var publikreaktionerna delade mellan massiva bu- och bravorop. Recensionerna av Castorfs uppsättning har generellt varit allt annat än positiva, men ändå var det tre veckor senare tämligen fullt i salongen, något som faktiskt hör till ovanligheterna på Deutsche Oper.

Man kan därför förmoda att produktionen har varit ekonomiskt lönsam, men är den konstnärligt lyckad? Nej, efter att ha sett uppsättningen och försökt smälta den under några dagar måste jag i ärlighetens namn konstatera att jag inte kunde urskilja något som helst budskap hos Castorf och sålunda inte kan kalla hans uppsättning för en “tolkning”.

För scenografin svarade Castorfs trogne vän Alexandar Denić och jag tyckte faktiskt nästan synd om honom då hans arbete hade kunnat förvaltas på ett bättre sätt med en vettigare regissör. Här hade man byggt upp en vridscen där handlingen löpte mellan Francos Spanien, Mussolinis Italien, en amerikansk militärbas och framsidan av en kyrka där även det “inre utrymmet” mellan de fyra sidorna utnyttjades. Tiden är sålunda ett ospecificerat 1930-40-tal av den scenografiska anknytningen till spanska inbördeskriget och andra världskriget att döma.

Castorf själv verkade inte ha något intresse alls av Verdis verk, varken när det gäller handling eller musik. Istället fick man se en usel personregi, både vad gäller operans båda huvudkaraktärer och de tillagda ”handling-kommenterande” inlagorna som bland annat en löjligt dansande Jesus med glittriga kalsonger och andra intetsägande karaktärer. Som så ofta svor dylika grepp och skeenden mot textens innehåll. Därtill tillkom en del provokationer i form av videoprojektioner och filmningar på scenen samt inlagda poesi- och talteateravsnitt med texter av Heiner Müller och Curzio Malaparte som inte hade något med operan att göra, så resultatet av det hela blev ingenting annat än skandal. 

Från början var det meningen att den italienske dirigenten Paolo Carignani skulle dirigera produktionen, men han stod inte ut med Castorfs regiteater och ersattes av den spanske dirigenten Jordi Bernàcer, som inte förmådde göra något intressant av Verdis partitur. Orkesterspelet var genomgående ljummet, idéfattigt och saknade skärpa och energi. Med ett flertal felaktiga insatser och obalans i orkestern gjorde Bernàcer kvällen inte lätt för någon av sångarna. Kören som i den här operan har en ganska stor roll lät också mestadels otät och förvirrad.

För Don Alvaros anspråksfulla tenorparti hade amerikanen Russell Thomas tekniken och kraften i rösten, men sjöng för tamt och lyriskt och hans tolkning saknade all dramatik. Den tyske barytonen Markus Brück hade visserligen en stämma med den rätta svärtan för Don Carlo di Vargas, och han övertygade i andra akten, men i tredje och fjärde akterna la han sig till med en larvigt överdriven aggression och hans insats blev mest ett effektlöst skrikande. Den Stockholmbekanta uruguayanska sopranen María José Siri hade tyvärr bristande teknik för Leonoras svåra roll. Hennes mörka klang passade visserligen bra för rollen, men var övertonsfattig och hennes sång präglades av ett oskönt vibrato med tendens till falsksång på höjden. 

Sett ur ett Verdi-perspektiv fanns det sålunda ingen som helst konstnärlig förtjänst i denna nyproduktion som var en besvikelse på alla plan. Ett operahus som Deutsche Oper bör verkligen se över den musikaliska nivån i huset och gärna även val av regissörer. 

Yehya Alazem

Giuseppe Verdi: La forza del destino (Nyproduktion)
Deutsche Oper, Berlin, 28 september 2019 (Premiär 8 september 2019)
Regi: Frank Castorf
Scenografi: Alexandar Denić
Kostym: Adriana Braga Peretzki
Dirigent: Jordi Bernàcer
Orchester & Chor der Deutschen Oper Berlin
Don Álvaro: Russell Thomas
Leonora: María José Siri
Don Carlo di Vargas: Markus Brück
Preziosilla: Elena Maximova
Padre Guardiano: Marko Mimica
Fra Melitone: Misha Kiria
Marchesi di Calatrava: Stephen Bronk