Vaughan Williams 150 år

När jag tänker mig Storbritannien, kommer jag automatiskt på flera saker: en god ale, Shakespeare, Big Ben, kulliga landskap, Premier Leaguefotboll, Drottning Elizabeth… Men om vi håller oss till musik, dyker nog Ralph Vaughan Williams (1872-1958) först upp i mina tankar.  Det är något väldigt engelskt över hans musik, i klangen, i stämningen.

Han har alltid spelats mycket på de brittiska öarna, men det känns som om han tagit allt mer plats på senare år. Kanske är det så i samband med Brexit, att just den musiken blivit ännu viktigare för britterna, att den passar in i tiden och läker många sår. Utomlands är det annorlunda, där är han fortfarande en ganska främmande fågel på konsertprogrammen, trots det rikliga flödet av inspelningar genom åren. Vaughan Williams musik verkar inte riktigt få fotfäste utanför Storbritannien, om än möjligtvis i USA och Australien.

Faktiskt har jag märkt att Vaughan Williams har många anhängare även i vårt eget land. Det beror säkert på att Sverige är så anglofilt, där vi, förutom många weekendresor till musikalscenernas London, matats med engelska tv-serier under flera decennier. Dessutom är ju hans musik inte så olik den vi möter i alla dessa serier och filmer – han är på många sätt skaparen av det typiskt engelska soundet.

För mig är Vaughan Williams en central 1900-talskompositör som uttrycker något personligt. Med utgångspunkt i brittiska folkmusiken och de gamla Tudortonsättarna har han skapat något unikt som du nästan omedelbart känner igen när du lyssnar på något av hans verk.  När du hör Vaugham Williams musik hamnar du ett i speciellt stämningsläge. Förutom hans arrangemang av folksången Greensleeves, så är väl hans mest kända verk The Lark Ascending och Fantasia on a Theme by Thomas Tallis som manar fram gamla ödsliga engelska hedar och som får oss som lyssnare att känna de historiska banden bakåt i tiden. Ändå hör vi att styckena trots allt måste vara skrivna i början av 1900-talet.

Han får ibland kritik för att musiken kan låta lite diffus och vag, men en studie av hans nio symfonier visar att denne brittiske kompositörs orkesterbalett kan vara minst sagt mångfacetterad. Det är en lång spännande resa som dessa verk erbjuder, där den första, A Sea Symphony, kraftfullt anger tonen med sina mäktiga körer. Den andra gestaltar ett pulserande London, den tredje berättar om första världskrigets fasor med en stillsam intensitet och i fyran och i sexan visar han upp en demonisk, nästan rasande sida. Den sjunde frammanar ödsliga, suggestiva is-landskap. På ålderns höst började han även att experimentera med nya instrument som i den åttonde, där xylofon, celesta, klockspel t.ex. ingår och den sista gåtfulla nionde symfonin använder saxofonen som soloinstrument. Med andra ord en stor variation mellan olika uttryckssätt.

Han var en produktiv kompositör som skrivit mycket annat, även sånger, kammarmusik, körverk och operor. Naturligtvis så finns det också mästerverk i flera andra genrer än det symfoniska, även om jag tycker att hans operor är för dramaturgiskt svaga om man jämför med t. ex. Brittens. Jag tänker inte minst på magiska Serenade to Music för orkester och 16 sångsolister. Hans mässa är som att stiga rakt ner i 1500-talet, även om du efter ett tag också märker att 1900-talet träder in i detta vackra verk för fyra sångsolister och dubbla körer. Även Five Tudor Portraits måste nämnas – robust och fyllt av humor – liksom Dona Nobis Pacem, stundtals nästan lika våldsamt laddat som den fjärde symfonin.

Skulle jag trots allt försöka välja ut ett favoritverk av honom får det bli den femte symfonin, där han använder sig av material från det som senare skulle bli hans opera The Pilgrim´s Progress. Varför inte femman spelas oftare i vårt land går faktiskt över mitt förstånd. Den skrevs klart under andra världskriget när de tyska bomberna förstörde stora delar av London. Den utstrålar dock något annat – den har en mildhet i sinnet, en innerlighet bakom sorgen över vår brutala verklighet. Det finns mer dramatiska symfonier, men den inåtvända femman lämnar dig inte oberörd och stannar kvar länge i ditt minne.

Per Nylén

Tips på bra inspelningar: