Kirill Gerstein © Jan-Olav Wedin

Vattenfallskaskader av virtuositet

Konserthuset, Stockholm, 12 maj 2019

Thomas Adès: Mazurkas för piano op. 27
Ludwig van Beethoven: Pianosonat nr 32 c-moll op. 111
Frédéric Chopin: Tre valser för piano op. 64
Franz Liszt: Pianosonat h-moll S. 178

Piano: Kirill Gerstein

Den rysk-amerikanske pianisten Kirill Gerstein bjöd i denna söndagskonsert på ett frikostigt program med en stark romantisk förankring, även indirekt i det inledande verket: den brittiske tonsättaren Thomas Adès tre mazurkor för piano op. 27, komponerade i samband med tvåhundraårsjubileet av Frédéric Chopins födelse. Musiken är samtidigt både modern och tillbakablickande, som t.ex. i den andra mazurkan med sitt flöde av höga toner i samma stil som firma Chopin–Liszt. Flygeln kommer till sin rätt i stora salens varma akustik och Gerstein spelar med stor precision och tydlighet.

I Beethovens sista pianosonat (nr 32) markerar Gerstein tydligt det välkända fugala temat i första satsen. I den andra, där Beethoven möter Schubert, framhäver han såväl skörhet som skönhet. Den stundtals speciella, svängiga rytmiska karaktären pekar ut musikaliska riktningar långt före sin tid. Sonaten avslutas meditativt och nedtonat. Efter paus följde Chopins tre valser op. 64 för piano, den sista samlingen som publicerades under tonsättaren livstid. Musiken är välkänd, lyrisk och vacker, och framförs här med bra studs och attack. Gerstein är fortsatt precist tydlig och spelar med känsla och inlevelse.

De romantiska uttrycken blommar ut fullskaligt i Franz Liszts pianosonat i h-moll, tillägnad Schumann. Gerstein fångar publiken direkt i den långsamma staccato-inledningen och hanterar de stora tempo- och dynamikväxlingarna väl i den dramatiska musiken. Den är  växelvis elegisk och med snabba oktaveringspassager, ibland simultant i båda händerna – vattenfallskaskader av virtuositet – men med en genomgående allvarstyngd. Publiken förflyttas här till en blek och molnig tidig vårdag, då solljuset tränger igenom sporadiskt för att snart åter skylas.

Kirill Gerstein ersatte här den av sjukdom förhindrade Maurizio Pollini och gjorde det med den äran. Acklamationerna uppmuntrade till två extranummer, varav det första var ett ovanligt generöst sådant, nämligen Beethovens sista pianosonat i repris: Gerstein vände sig här till publiken och menade att då han inte riktigt hade hunnit ”landa” mentalt i Stockholm tidigare gärna ville framföra sonaten igen, vilket han nu gjorde med än mer nerv och intensitet.

Frederick Whitling