Michail Jurowski © Jan-Olav Wedin

Välspelad Pathétique och slarvig Kejsarkonsert

Konserthuset, Stockholm, 24 oktober 2019

Ludwig van Beethoven: Pianokonsert nr 5 Ess-Dur ”Kejsarkonserten”
Peter Tjajkovskij: Symfoni nr 6 h-moll “Pathétique”

Norrköpings symfoniorkester
Dirigent: Michail Jurowski
Piano: Jean-Efflam Bavouzet

 

Norrköpings symfoniorkester är en fin ensemble och med världsnamn som dirigenten Michail Jurowski och pianisten Jean-Efflam Bavouzet har man som lyssnare rätt att ställa höga krav. Kvällens program innehöll dessutom två verk som återfinns i kärnan av standardrepertoaren och som därmed är välbekanta för alla inblandade. Alla förutsättningar fanns därför för en riktigt bra musikupplevelse. Tyvärr blev det nog delvis bara så.

Beethovens femte pianokonsert inledde konsertprogrammet och den började bra. Jurowski och orkestern hittade rätt i både tempi och orkesterbalans med fint spel från flera sektioner. Problemet var inte orkestern. Att en solist kan råka spela fel någon eller några gånger under en konsert är jag den förste att ha överseende med. En pianokonsert av Beethoven är inte något som man spelar lättvindigt utan den kräver en solist med mycket god teknik för att göra musiken rättvisa. Jag betvivlar inte för ett ögonblick att Bavouzet har den teknik som krävs för uppgiften men den här kvällen var inte hans bästa. Slarvfelen blev för många och jag tror att det också var skälet till att det skapade en lätt oreda i orkestern på vissa ställen men som en dirigent av Jurowskis kaliber snabbt, och för många säkert omärkligt, kunde rätta till. Tolkningsmässigt så var Bavouzet lite opersonlig och lyriken i andra satsen gick delvis förlorad i ett tidvis rätt ”stolpigt” pianospel. Bäst blev sista satsen då solisten verkade ha värmt upp tillräckligt och kunde släppa loss lite mer. Som extranummer fick vi Gabriel Piernés Etude de concert för piano. Här demonstrerade Bavouzet att han besitter en fantastisk teknisk briljans, synd dock att han inte visade den tidigare.

Efter paus följde en övertygande tolkning av Tjajkovskijs sjätte symfoni. Det är ett verk som är mycket personligt och emotionellt – det är musik på liv och död. Dirigenten får inte backa för det känslosamma men det får heller inte bli sentimentalt – Jurowski hittade den balansen. De tvära kasten mellan olika sinnesstämningar fångade han och orkestern mycket bra och den lite vemodiga grundtonen fanns där hela tiden. Tempi var väl valda även om jag tror att tredje satsens marsch skulle må bra av ett lite högre tempo för att bättre illustrera den glöd och förtvivlan som finns just där. Finalsatsen är makalöst vacker musik och där satte Jurowski och orkestern knappt en fot fel. Jurowski valde att spela den attacca, dvs utan en kort paus efter tredje satsen. Huruvida detta var betingat av konstnärliga skäl eller för att han ville undvika applåder mellan tredje och fjärde satsen (vilket nästan lyckades) vet jag inte men sista satsens inledning mår bra av att man låter tredje satsen klinga ut följt av en kort paus. Detta är dock bara en liten radanmärkning som inte förtar att vi fick höra en välspelad och fint tolkad Pathétique.

Staffan Sundkvist