Du visar för närvarande Tristan och Isolde i konstnärslabbet
Tristan och Isolde på Folkoperan © Sören Vilks

Tristan och Isolde i konstnärslabbet

Folkoperan, Stockholm, 15 oktober 2020 – Premiär
Richard Wagner: Tristan und Isolde

Visst är det en fjäder i hatten för Folkoperan att kunna sätta upp Wagners musikdrama Tristan och Isolde. Få operor är väl så laddade med prestige som denna väldiga operahistoriska milstolpe.

Hur sorgligt är det inte då att en repertoarmässig investering av det formatet ska gå till spillo i salongens tomma bänkrader, så när som på den av myndigheterna nyckfullt beviljade tilldelningen om 50 platser?

Tristan och Isolde kommer alltså bara att spelas nio gånger med en beräknad sammanlagd publik om 450 personer. Som tur är verkar i alla fall orkestern räknas in på en egen kvot där den sitter bakom ett genomskinligt draperi i ett eget utrymme. En placering som dessutom påminner om Wagners egna intentioner för orkesterplaceringen i Bayreuth där hans musikdramer skulle komma att framföras.

Tristan och Isolde, uruppförd i München 1865, är en utmaning både musikaliskt och dramaturgiskt. För titelrollerna krävs två sångare som kan sjunga skjortorna av varandra och när det kommer till det sceniska förloppet händer inte särskilt mycket alls. Regissörer numera som tar sig an verket frestas ofta att fylla ut den sceniska stiltjen med diverse ovidkommande påhitt. Så är det väl kanske också delvis här. Det var länge sedan musiken ansågs ha absolut primat på en operascen.

Naturligtvis är det här frågan om en kammarversion då Folkoperans utrymme är ytterst begränsat, och visst är den nästan fyra timmar långa speltiden nerkortad, om än så bara med någon femtedel. Som alltid på Folkoperan sjungs det också på svenska, här i en nyöversättning av Eva Ström, vilket alltså betyder att Tristan och Isolde för första gången i Sverige sedan 50-talet inte sjungs på tyska.

Regissören Linus Tunström har konstruerat en ramberättelse som stödkorsett för den hyperromantiska handlingen. Det skapar inte bara distans till själva dramat, utan berövar också den ursprungligen berättelsen något av dess magi. Kanske är denna bristande tilltro till Tristan och Isolde-sagans egen bärighet också ett tecken i vår tid?

En åldrad konstnär, tömd på skaparkraft, får i sin ateljé hjälp av två medarbetare för att blåsa liv i ett sista konstprojekt. Den ene är hans egen skugga (gestaltad av Tor Lind som också sjunger rollerna som Melot, Herden och Sjömannen), den andra hans assistent – en dans- och pantomimroll som med graciös precision under diverse förvandlingar framförs av Tana Maneva.

Tristan och Isolde själva är två lerfigurer som vaknar till liv på konstnärens arbetsbänk. Samtidigt befinner de sig ombord på det fartyg med vilket Tristan ska föra Kung Markes blivande brud Isolde till Cornwall.

Isoldes hjärta är fyllt av hat mot Tristan då denne tidigare dödat hennes förre fästman. Hon beordrar sin kammarjungfru Brangäne att blanda en giftbägare för att svepa med Tristan i sitt eget självmord, men istället räcker Brangäne över den kärleksdryck som sätter Tristans och Isoldes hjärtan i brand.

En svängande glödlampa, som man först tror ska illustrera fartygets krängningar på havet, har i själva verket en annan innebörd avseende ljus och mörker. Maja Ravns fina kostymer ger uppsättningen en touch av 1930-tal.

Det är en föreställning som imponerar på många sätt även om andra aktens coronadistanserade parningsakt mellan de båda älskande i sandbeiga trikåer är svår att ta på allvar.

Desto större respekt väcker då Johan Schinklers myndiga sorgsenhet i Kung Markes monolog efter att mitt i kärleksextasen, iklädd kråsskjorta och kungakrona, ha ertappat det kärlekskranka paret in flagrante.

Åsa Thyllman har som Isolde en självklar scennärvaro. Hennes vackra, färgrika sopranstämma har fina schatteringar och höjdtonerna sitter som gjutna. En vackrare Liebestod får man leta efter. Thyllman verkar vara en dramatisk sopran i vardande, men det är också lätt att låta sig luras i Folkoperans salong när det kommer till vokal bärighet och räckvidd.

Daniel Svenson matchar henne som skönsjungande Tristan och ger gripande uttryck för sin vånda i tredje aktens känslokonvulsioner, även om den dramatiska bärigheten i de vokala utbrotten inte alltid är lika självklar.

Joa Helgesson som Kurwenal och Elisabeth Leyser som Brangäne gör också fina insatser som förtrogna med respektive huvuddrabanter. Men varför Helgesson i sista akten skippat sjöbefälsuniformen för att bära en tyllklänning över sin muskulösa bringa övergår mitt förstånd.

Folkoperans satsning är en stor arbetsseger och orkestern under dirigenten Marit Strindlund, förvisso kraftigt reducerad på stråkar och biinstrument, klingar förbluffande fint i den lilla salongen. Men nog kunde man väl ändå ha tillhandahållit ett engelskt horn för herdens solokadenser i tredje akten istället för de elektroniska ljudslingor som nu är fallet?

Henry Larsson

Richard Wagner: Tristan och Isolde (Nyproduktion)
Folkoperan, Stockholm, 15 oktober 2020 (Premiär 2)
Regi: Linus Tunström
Scenografi och kostym: Maja Ravn
Ljus: Clement Irbil
Mask och peruk: Therésia Frisk
Dramaturg: Magnus Lindman
Soundscape: Rikard Borggård

Dirigent: Marit Strindlund
Folkoperans orkester
Tristan: Daniel Svenson
Isolde: Åsa Thyllman
Konstnären/Kung Marke: Johan Schinkler
Brangäne: Elisabeth Leyser
Kurwenal: Joa Helgesson
Skuggan/Melot/Herden/Sjömannen: Tor Lind
Assistenten: Tana Maneva
Inspelad kör: Zero 8

image_pdf