Foto © Nadja Sjöström

Tre musikaliska revolutionärer på Stockholms konserthus

Konserthuset, Stockholm, 5 oktober 2019

Ludwig van Beethoven: Uvertyr till Egmont 
Hector Berlioz: Kärleksscenen ur Romeo och Julia
Richard Wagner: Första akten ur Die Walküre

Kungliga filharmonikerna
Dirigent: Karina Canellakis
Sopran: Heidi Melton
Tenor: Stuart Skelton
Bas: Ain Anger

 

Att kombinera Berlioz med Wagner på en konsert är på många sätt ganska logiskt, eftersom de båda nydanande kompositörerna kände varandra personligen och den sistnämnde även tog mycket inspiration från sin föregångare. Att dessutom lägga till bådas favoritkompositör Beethoven var väl dessutom också en god idé.

Kungliga Filharmonikerna och den amerikanska dirigenten Karina Canellakis inledde konserten med en vital tolkning av Beethovens uvertyr till Egmont, som också kanske kan ses som en försmak av det kommande 250-årsjubileet nästa år.

Berlioz jubilerar redan i år – det är 150 år sedan kompositörens död – och på programmet i lördags eftermiddag stod kärleksscenen ur kompositörens Romeo och Julia-symfoni. Tonsättaren låter i det verket orkestern stå för det känslomässiga utspelet, såsom i det rent instrumentala avsnittet som spelades på konserten, medan sångarnas och körens roll mer är att förklara och kommentera handlingen. Berlioz mer klassicistiskt vokala ideal strider alltså ganska mycket mot Wagners tankar om allkonstverket. I vilket fall som helst fascinerades den tyske tonsättaren rejält av sin franske kollegas briljanta handlag med orkestern, med dess innovativa harmonier och klanger, vilket också framkom i filharmonikernas välspelade tolkning, som dock kunde haft lite mer adrenalin på sina ställen.

Efter paus var det så dags för första akten ur Wagners Valkyrian och då kändes det som om intensiteten i musicerandet höjdes några grader och att orkestern verkligen fick visa vilken briljant ensemble den är. Även Canellakis har god hand med Wagners musik, med en imponerande kontroll och tydlighet i sin dirigering får hon ut det mesta ur detta brusande, passionerade partitur. Hon jäktar inte heller sina musiker utan ger musiken en naturligt pulserande rytm utan att trissa upp tempot och orkesterns skickliga hornister, trumpetare och trombonister får chansen att briljera mot den mjuka, varmt romantiska stråkklangen som botten i ljudbilden.

Sångarmässigt låg också framförandet på en hög nivå med tre världsartister som till vardags sjunger Wagner på de ledande operascenerna världen över. Australiern Stuart Skelton gjorde Siegmund på MET i våras och har en mjuk och lyrisk ton som också är bred och kraftfull, exempelvis i det berömda Notung-avsnittet. Däremot är höjden på hans röst ganska ansträngd, vilket märktes i avslutningen på första akten. Amerikanskan Heidi Melton har också en mäktig röst, som är både vacker och intensiv, perfekt för just Sieglinde. Hon imponerade stort under framförandet, precis som den estländske basen Ain Anger som har en tung och uttrycksfull basröst, som klippt och skuren för råskinnet Hunding.

Per Nylén