Tjajkovskijs svanesång i tafatt regi

Kungliga Operan, Stockholm, 2 oktober 2021 – Premiär

Pjotr Tjajkovskij: Jolanta

Så var det då äntligen dags igen för premiär på Kungliga operan i Stockholm. Det var en operautsvulten publik som drog en lättnadens suck när ridån gick upp för Tjajkovskijs sista opera, den lyriskt vemodiga Jolanta som ursprungligen uruppfördes 1892 tillsammans med den mer kända baletten Nötknäpparen. Operan har inte spelats på Kungliga operans scen sedan sent 1920-tal, men faktum är att den gavs sammanlagt 80 gånger från 1893 till 1929.

Kungliga operan ska ha all heder för att den framför denna pärla som är fylld av vackra arior, raffinerade träblåssolon som så ofta hos Tjajkovskij och – precis som i Nötknäpparen – ett nytt sätt att uttrycka sig på med en lyrisk, nästan klassicistisk stil. Det är emellertid svårt att förstå att man endast ger Jolanta som är en kort opera på ca en och en halv timme. Det hade funnits plats för ännu en opera i det mindre formatet för att ge publiken mer valuta för pengarna, varför inte Stravinskijs Näktergalen eller Bártoks Riddar Blåskäggs borg?

Uppsättningen är en samproduktion med Helikon Opera i Moskva och regisseras av Sergej Novikov. Den framförs också på ryska med ryska sångare i de ledande rollerna. Operan, där Tjajkovskijs bror Modest har skrivit librettot, bygger på den danske författaren Henrik Hertzs drama Kung Renés dotter.

Handlingen i operan utspelar sig i det medeltida Provence – kungadottern Jolanta är blind sedan födseln och hennes omgivning gör allt för att hon inte ska märka av eller förstå att hon inte kan se. Men ändå känner hon själv att det är något som fattas i hennes liv och hon upplever en melankoli och tomhet i tillvaron. Jolanta är bortlovad till Robert av Burgund som vill slippa sitt åtagande, eftersom han förälskat sig i en annan kvinna. Det är först när Jolanta träffar greve Vaudémont som hon förstår att hon är blind och det är deras kärlek till varandra som gör att hon efter mycket övervägande överger rädslan för det okända och nya för viljan att kunna se, vilket också sker i slutscenen när hon botas av den muslimske läkaren Ibn-Hakia. Precis som i de bästa av sagor ordnar allt till sig för de älskande, när till slut kung René låter dem få varandra.

Den ryske regissören har flyttat handlingen till en lyxig nutida miljö, en park i anslutning till ett slott eller en herrgård, där Jolanta omges av trendiga, egotrippade människor mer intresserade av att roa sig och ta selfis med mobilen än att leva på riktigt. Den känsliga Jolanta som lever nära naturen är den enda som vågar uttrycka sina känslor på djupet, medan övriga lever i en låtsastillvaro. Regins utgångspunkt är lovande, men jag tycker att den stannar på det stadiet i stället för att utvecklas. Personregin är för statisk och många rollkaraktärer hamnar lätt i periferin utan att engagera särskilt mycket. Uppsättningen känns märkligt livlös och den problematiserar inte operans innehåll särskilt ofta.

Rent vokalt är uppsättningen av god kvalitet, där den ryska ensemblen genomgående har en idiomatisk känsla för Tjajkovskijs tonspråk. Bäst sjunger tenoren Igor Morozov som gör en passionerat övertygande Greve Vaudémont – det känns verkligen som om man lyssnar till en blixtförälskad man där livet plötsligt har vänts upp och ned. Förväntningar var högt ställda på sopranen Olga Shcheglova som dock var lite av en besvikelse som Jolanta – hon känns något tafatt i sitt agerande med en röst som har lite väl mycket vibrato i klangen och denna kväll en höjd utan den allra sista briljansen. Basen Stanislav Shvets gör dessutom en stark vokal insats som kungen, mannen som inte vågar säga sanningen till sin dotter och som därmed länge förhindrar hennes utveckling som människa. Även sångarna i de mindre rollerna övertygar som Konstantin Brzhinskij som Robert och Dmitrij Yankovskij som Ibn-Hakia.

Hovkapellet var decimerat till antalet musiker under föreställningen, men orkesterspelet höll en god nivå rent tekniskt. Den amerikanske dirigenten John Fiores tolkning var tyvärr ibland något okänslig, orkesterklangen överröstade sångarna mellan varven och ofta önskade man som lyssnare en lite mjukare, känsligare ingång i tolkningen.

Många gick nog ändå från Kungliga operan i lördags nöjda med vad de hört och varma inombords över att äntligen att få höra opera igen efter det långa uppehållet under pandemin. Och vad kan egentligen vara mer passande än att inleda med Tjajkovskijs sceniska svanesång, där kärleken botar en ung kvinnas blindhet och där ljuset segrar över mörkret.

Per Nylén

Kungliga Operan, Stockholm, 2 oktober 2021 – Premiär
Peter Tjajkovskij: Jolanta
Regi: Sergey Novikov
Scenografi: Aleksander Kupalyan
Kostym: Maria Vysotskaya
Dirigent: John Fiore
Kungliga Operans kör & Kungliga Hovkapellet
Medverkande: Stanislav Shvets, Olga Shcheglova, Konstantin Brzhinsky, Igor Morozov, Dmitry Yankovsky, m.fl.