Foto © BIS Records

Symfonisk violinkonsert

Allan Pettersson: Violinkonsert nr 2, Symfoni nr 17 (fragment)
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent: Christian Lindberg
Violin: Ulf Wallin

BIS BIS2290 [1 CD]

6 out of 6 stars

Jag hörde musik av Allan Pettersson för första gången under tidigt 1970-tal och sedan dess har jag ständigt återkommit till hans musik. Den beskrivs ibland som mörk och full av självömkan, en beskrivning som är orättvis. Mörkret finns förvisso där men också ljuset och hans förmåga att ur det mörka destillera fram det vackra och det sköna har få motsvarigheter i musikhistorien.

Den andra violinkonserten uruppfördes 1980 och jag hade förmånen att få lyssna till den redan då, Ida Händel var solist och Radiosymfonikerna leddes av Herbert Blomstedt. Jag minns hur både solist och orkester fick arbeta till det yttersta för att hålla ihop verket. Samma konstellation spelade också in konserten på skiva ungefär samtidigt, Pettersson reviderade sedan verket för att öka den klangliga transparensen så att solisten inte skulle dränkas av den bitvis massiva orkesterklangen. Den reviderade versionen har senare spelats in av Isabelle van Keulen tillsammans med Radiosymfonikerna under Thomas Dausgaard.  Det är också denna reviderade version som Ulf Wallin tar sig an i den här nya inspelningen.

Förutom de 16 fullbordade symfonierna är Allan Petterssons verkförteckning förhållandevis kort. Man skulle faktiskt också kunna beteckna denna den andra violinkonserten som en symfoni. Allan Pettersson själv var av den uppfattningen och det känns naturligt att Christian Lindberg och Norrköpings Symfoniorkester spelar in konserten när de också har tagit sig an hans symfonier.

Vid sidan av symfonierna så intar hans tjugofyra Barfotasånger lite av en särställning. De utgör ofta material till hans övriga musik och i violinkonserten är det sången Herren går på ängen som utgör konsertens innersta kärna. På flera ställen hörs delar av sången men när den för första gången presenteras i sin helhet så tar musiken också en ny vändning.  Efter det stundvis kaotiska och mörka börjar det för Petterssons musik så karaktäristiska ljuset sippra in och i kontrast till det som varit blir effekten nästan överväldigande.

Hur klarar då musikerna på den här skivan att både tekniskt och innehållsmässigt göra Petterssons musik rättvisa? Lindberg och Norrköpings symfoniorkester har med sina tidigare inspelningar av Petterssons symfonier med eftertryck visat sina kvalitéer och bland dessa så finns redan tydliga referensinspelningar. När de nu får sällskap av solisten Ulf Wallin så fortsätter man på den inslagna vägen med ett djupt imponerande musicerande. I konsertens inledning tar solisten initiativet men ganska snart utvecklar sig både en dialog och ett samspel med orkestern. Ibland har solisten tydliga solistpartier för att i nästa ögonblick inta en roll i orkestersatsen. Samspelet mellan solist och dirigent blir därför avgörande för att musiken ska få ett naturligt flöde. Wallin och Lindberg gör detta på ett fantastiskt fint sätt och Wallin låter också som han är närmast obesvärad av de tekniska krav som ställs på honom vilket gör att tolkningen känns friare än andra jag hört.

Lägg därtill att han förmår skifta temperament och hittar helt rätt i den mer lyriska avslutningsdelen. Tillsammans med Lindberg och orkestern skapar man på så sätt både en berättelse och en tydlig helhet. När konserten avslutas med den första frasen i ”Herren går på ängen” är man som lyssnare både djupt berörd och imponerad. Konkurrensen må vara liten med tanke på de få inspelningar som finns men oavsett detta kommer den här inspelningen att vara min referensinspelning under lång tid.

Skivan avslutas med ca 7 minuters orkestermusik som antagligen är en del av en påbörjad sjuttonde symfoni. Det är helt ofullbordad musik som Allan Pettersson inte tänkt skulle framföras i detta skick. Jag är lite tveksam inför idén att överhuvudtaget framföra eller spela in detta eftersom det mest känns som kuriosa. Om man hade fått önska något annat som utfyllnad på en fantastiskt fin cd så skulle någon eller några Barfotasånger, gärna i Antal Doratis fina orkestrering, varit att föredra.

Staffan Sundkvist