Svensk Sjostakovitj i fickformat

Hans Eklund: Symfonier nr. 3, 5 och 11
Norrköpings Symfoniorkester
Dirigent: Hermann Bäumer
CPO 5550872 [1 CD]
5 out of 6 stars

Den svenske kompositören Hans Eklund (1927-1999) var under sin levnad en relativt känd tonsättare och musikprofil som även verkade som lärare i komposition på Musikhögskolan i Stockholm. Eklund kom från en arbetarfamilj i Sandviken och samhällets orättvisor var något han ständigt återkom till. Han kände en pessimism över framtiden som kanske inte var helt olik den hans tonsättarkollega Allan Pettersson hade. Numera är väl Eklunds musik i stort sätt bortglömd, vilket gör den här utgåvan extra intressant, den första skivan i en serie av de 13 symfonierna. Som vanligt när det gäller att spela in svensk orkestermusik så gör det tyska skivbolaget CPO ännu en gång en viktig insats.

En innehållsdeklaration av Eklunds symfonier skulle väl kunna låta så här ungefär: en dos Hindemith, en rejäl skopa Sjostakovitj och lite ångest á la Pettersson. En mix som känns väldigt tilltalande, om man får uttrycka sig så. De tre symfonierna på den här cd:n är dramatiskt laddade, uttrycksfulla och virtuost skrivna för orkester, plus att de faktiskt också har något eget att komma med.

Eklunds symfonier är genomgående ganska korta och har oftast en speltid runt 20 minuter, vilket givetvis gör att de skiljer sig i upplägget från Sjostakovitjs och Petterssons ofta mycket långa verk. Samtliga symfonier  – utom den fjärde  – har också italienska underrubriker, t.ex. den tredje, Sinfonia rustica (1967-68), som stundtals har ett kärvt, kompromisslöst och nästan brutalt tonspråk. Den femte (1977), Quadri, är inspirerad av tre tavlor: Richard Berghs Flickan och döden, Bengt Nordquists Krigsdans och Gunnars Jonssons Förstörelsen. Även här är musiken mörk – kompositören skrev själv i en programnot att det är musik helt utan hopp.

Sista verket på inspelningen är den elfte symfonin (1994-95), Sinfonia piccola, skriven till minne av Eklunds lärare och mentor Lars-Erik Larsson och det kanske är det som gör att symfonin är mer lyrisk till sin karaktär än de två andra som vi lyssnat på tidigare, vilket inte innebär att musiken skulle vara ljusare. Mörkret finns i lika hög grad här som tidigare.

Efter att ha lyssnat i genom dessa tre symfonier är det Sjostakovitj jag ofta kommer att tänka på; inte så att Eklund imiterar sin ryske kollega, men klangvärlden överensstämmer till viss del med de grälla träblåsinstrumenten och det tunga blecket. Och inte minst desperationen som är den samma, även om den svenske tonsättaren uttrycker sig mycket mer kortfattat.

SON briljerar som vanligt i den här fina ljudupptagningen och visar att man är en av Sveriges absoluta bästa orkestrar under den tyske dirigenten Hermann Bäumers ledning. Den här inspelningen från CPO ger mersmak och det finns verkligen anledning att ställa sig frågan varför vi inte får höra mer av Hans Eklund i konsertsalarna.

Per Nylén

image_pdfimage_print