2019-02-12 

Trygg ersättare i Bruckner

Konserthuset, Göteborg, 6 februari 2019

Anton Bruckner: Symfoni nr 8 i c-moll

Göteborgs Symfoniker
Dirigent: Leopold Hager

Foto: Leopold Hager © Casa da Música/João Messias

Många kom säkert till Göteborgs konserthus för Simone Young, en av få kvinnor som vågat sig på att dirigera och även spela in Bruckner på skiva. Eftersom inget programblad berättade något annat så blev säkert en och annan i publiken besviken när orkesterchefen Johan Nordin kom in på scenen och meddelande att Young hade förhinder.

Men Johan Nordin lyfte förväntningarna då han på ett trevligt sätt förklarade att vi skulle få höra symfonikerna spela Bruckner under en verklig nestor, österrikaren Leopold Hager.

Hager är ingen frekvent besökare i Göteborg, senast var 1979 (!) då han bland annat dirigerade Dvořáks cellokonsert med Mstislav Rostropovitj som solist.

Bruckners åttonde symfoni är hans längsta (om man undantar vissa färdigställanden av nionde symfonin) och bland annat på grund av det framförs den inte lika ofta som de tidigare symfonierna. Men ett drygt dussin framföranden har Göteborgspubliken fått höra genom åren; med storheter som Ture Rangström, Jevgenij Svetlanov, Lorin Maazel och Zubin Mehta.

Den Brucknerska katedralskänslan med stora crescendon och ljuvliga diminuendon finns där och även om symfonin är dedicerad till dåvarande kejsaren Franz Josef, så känns Bruckners starka gudstro allestädes närvarande. Efter sista noten i partituret har han skrivit ”Halleluja”.

Centralt i verket är den närmare en halvtimme långa tredje satsen med underbara stegringar och även lite ovanliga grepp för Bruckner, som förstärkt slagverkssektion och tre harpor.

Leopold Hager inspirerade symfonikerna till en helgjuten insats utan att sticka ut tolkningsmässigt. Förmodligen hade Simone Young presenterat en något mer personlig Bruckner, men med kort förberedelsetid kändes det som att Hager valde att presentera Bruckner rakt på, utan några specialiteter. Klassicism utan modernism, erfarenhet utan en massa nytänkande. Alla tempi låg inom det normala och det mesta var väldigt troget partituret.

Stråkarna dominerade kvällen och vi fick se båda violinsektionerna sitta på framkant på sina stolar och slita hårt och inspirerat genom det långa verket. Med glädje kan konstateras att även blecket var riktigt på tå, och de svårspelade stämmorna för Wagnertuborna lyfte spänningen och upplevelsen.

Bruckner är normalt stor och kraftfull i konserthusen och alltid inspirerande. Så också denna kväll med en 83-årig erfaren och trygg ledsagare på dirigentpulten.

Anders Wikström

image_pdf