Strindberg som blodfullt italienskt drama

William Alwyn: Miss Julie
Solister: Anna Patalong (Miss Julie), Benedict Nelson (Jean), Rosie Aldridge (Kristin), Samuel Sakker (Ulrik)
BBC Symphony Orchestra
Dirigent: Sakari Oramo
Chandos CHSA5253(2) [2 CD]
5 out of 6 stars

Den brittiske kompositören William Alwyn var i själ och hjärta en sann romantiker och kände att samtidens kritiker inte förstod honom. Efter att under några decennier ha verkat som professor vid Royal Academy of Music i London, skrivit fyra praktfulla symfonier och musik till över 200 filmer, drog han sig undan världen och flyttade ut landet, skiljde sig och började ett nytt liv med sin nya fru, kompositören Doreeen Carwithen.

Han fortsatte komponerandet i sin inre exil i Blythburgh, Suffolk, där han b.la. skrev sin femte och sista symfoni, den mahlerskt vemodiga sinfoniettan och – inte minst – fullföljde han en gammal dröm att göra en opera av August Strindbergs pjäs Fröken Julie. Verket, där han själv också skrev librettot, uruppfördes 1977 i ett studioframförande i radio, men det dröjde enda till 1992 innan operan framfördes på scen, vilket faktiskt skedde i Köpenhamn (samma stad där Strindbergs pjäs uruppfördes 1889).

Miss Julie är ett passionsdrama, inte helt olikt en veristisk opera, med en sjudande senromantisk orkesterklang och känslostark sång. Kompositörens förmåga att åstadkomma ett maffigt orkestersound är lika imponerande som i hans symfonier, och det är ingen tvekan om att det här är en opera som man vill fortsätta att lyssna på. Den känns faktiskt också ganska oengelsk, det finns inget spår av någon pastoral stämning, eller av Brittens kärvhet och grubblerier.

Alwyns opera har egentligen bara ett fel – den är inte särskilt trogen Strindbergs pjäs. Det är nästan omöjligt att känna någon nordisk atmosfär här och författarens förbittrade och aggressiva könskamp finns det heller inga större spår av. Romantikern Alwyn har i stället en egen agenda, där i huvudsak den erotiska laddningen mellan de båda huvudpersonerna, Jean och Julie, står i centrum.

Den här andra inspelningen av verket – den första spelades in på Lyrita 1979 av dirigenten Vilem Tausky  – gjordes i anslutning till liveframföranden 2019 i London med BBC Symphony Orchestra under deras finske chefsdirigent Sakari Oramo. Han har en fin känsla för Alwyns tonspråk, tidigare har han också dirigerat kompositörens första symfoni under en promskonsert. Rent vokalt är också framförandet av mycket god kvalitet, inte minst basbarytonen Benedict Nelsons kraftfulla gestaltning av Jean. Även Anna Patalongs Julie är mycket övertygande, trots att hon inte alltid bemästrar de pucciniliknande höga tonerna som Alwyn har gett denna roll.

Alwyns version av Fröken Julie står sig trots allt mycket bra som konstnärlig produkt: musiken har en kraft och lidelse som etsar sig fast, och förhoppningsvis kan den här utgåvan från Chandos även leda till ett ökat intresse för denne tonsättare.

Per Nylén

image_pdfimage_print