Musikaliska, Stockholm, 23 februari 2019
Andrea Tarrodi: Camelopardalis
William Walton: Violinkonsert
Wilhelm Stenhammar: Symfoni nr 2 i g-moll
Norrlandsoperans Symfoniorkester
Dirigent: JoAnn Falletta
Violin: Alexander Kagan
Februari verkar vara en månad fylld av gästspel för olika svenska orkestrar runt om i landet. Sveriges Radios Symfoniorkester och Kungliga Filharmonikerna har rest till Göteborg och till Stockholm kom både Norrköpings – och Norrlandsoperans symfoniorkestrar. Den senare har även ett utbyte med Blåsarsymfonikerna, som senare i vår kommer till Umeå.
Den här lördagen var det nära på utsålt på Musikaliska då Norrlandsoperans symfoniorkester bjöd på ett i stora delar svenskt program. Som inledning spelades Camelopardalis (det latinska namnet för giraffens stjärnbild) av Andrea Tarrodi, ett dröminspirerat verk som ibland förekommer som konsertöppningsverk.
Deras namnkunnige konsertmästare Alexander Kagan hade även valt att spela den relativt ovanliga violinkonserten av William Walton. Ett verk fullt av kontraster, virtuoseri blandat med elegiska passager som bryts av med kraftfull rytmik mellan varven. En konsert som passade väl för solistens temperament men kanske ändå att det hade behövts lite mer själ i ackompanjemanget, vilket ändå är en marginell invändning.
Efter paus var det så dags för den gästande dirigenten JoAnn Falletta att ge sin tolkning av Wilhelm Stenhammars symfoni nr 2 i g-moll. Till vardags är Falletta chefsdirigent för symfoniorkestrarna i Buffalo och Virginia och hon var också en av de första dirigenterna för Women’s Philharmonic mellan åren 1986-97, med vilken hon har gett ut ett flertal cd, precis som med hennes två andra orkestrar. Dessutom fick dirigenten i år en Grammy för inspelningen av musik av Kenneth Fuchs med London Symphony Orchestra.
I hennes tolkning av Stenhammar betonas det kraftfulla i verket men de mjukare partierna gestaltas också fint av orkestern. Kontrasterna plockas varsamt fram och det ges mycket utrymme för de olika orkestersolisterna att få glänsa. Dirigenten har valt en ny infallsvinkel till den här symfonin än vad som är brukligt hos andra dirigenter men ett verk av denna dignitet tål verkligen att belysas från flera håll.
Evabritt Selén
