Starka kvinnor ur böhmisk mytologi när Tjeckien firar 100 år

Rudolfinum, Prag, 15 september 2018
Antonín Dvořák: Svatá Ludmila (Den heliga Ludmila)

Nationalteatern, Prag, 16 september 2018
Bedřich Smetana: Libuše

Foto: Libuše på Nationalteatern i Prag  © Hana Smejkalová

Två storslagna verk på ämnen ur böhmisk mytologi framfördes i september på Nationalteatern respektive Rudolfinum i Prag när Tjeckien (liksom Slovakien) firar 100-årsminne av Tjeckoslovakiens bildande. Ett firande som samtidigt inbegriper ett mörkare 50-årsminne av Sovjetunionens och dess Warszawapaktsallierades ockupation 1968.

Dvořáks oratorium Den heliga Ludmila komponerades för Leeds i England 1886. Uppdragsgivarna hade velat ha en tonsättning ur Bibeln, men Dvořák som var inne i sin ”slaviska period”, envisades med ett ämne ur den egna nationella fataburen. Den engelska kritiken var inte odelat förstående, något som möjligen kan ha bidragit till att det ståtliga verket inte har blivit lika känt som till exempel hans Stabat Mater eller Requiem.

Den heliga Ludmila (konsertant) på Rudolfinum © Petra Hajská 

Framförandet i Rudolfinums vackra konsertsal inleddes med att orkester, kör, solister och publik samfällt stämde in i de tjeckiska och slovakiska nationalsångerna. Konserten visades samtidigt på en storbildskärm i parken utanför, där även en extrainsatt livekör kompletterade överföringen.

Handlingen i oratoriet kretsar kring några episoder ur den böhmiska prinsessan Ludmilas liv i slutet av 800-talet och hennes giftermål med Böhmens förste kristne regent, Bořivoj. Alltsedan medeltiden har det funnits en helgonkult kring den heliga Ludmila; en kult som nådde sin kulmen under 1800-talets andra hälft då hon alltmer kom att bli symbol för tjeckernas nationella martyrskap.

I oratoriets första del skildras Ludmilas tillvaro på sitt slott med dess hedniska riter och uppdykandet av den kristne eremiten Ivan (tenoren Ondřej Koplík).

Den andra handlar om mötet med Bořivoj och parets antagande av den kristna tron. Den tredje, som inleds med den ståtliga hymnen, Hospodine, pomiluj ny! (Herre, förbarma dig!), som för övrigt är den äldsta kända tjeckiska liturgiska melodin, skildrar med pompa och ståt, parets officiella uppgående i kristendomen.

Oratoriet har, trots sin breda utformning av körpartierna, där flera är polyfont anlagda, en till stor del operamässig karaktär. Inte minst åskådliggörs det i mötet mellan Bořivoj och Ludmila, O jaky obraz ohu memu. Denna scen i skogen, som inramas av diskreta jaktkörsreminiscenser, är en tavla av skönhet och sjöngs mycket vackert och smidigt av tenoren Richard Samek. Tyvärr kändes det dock som att dirigenten Jakub Hrůša, som ledde framförandet av Dvořáks oratorium med precision och skärpa, hade alldeles för bråttom att ta sig igenom just det avsnittet.

Ludmila själv sjöngs mycket uttrycksfullt av den tjeckiska sopranen Kateřina Kněžíková, som stod i spetsen för en ensemble av fina tjeckiska och slovakiska sångare.

På Nationalteatern en bit därifrån öppnade man säsongen detta jubileumsår inte oväntat med en nyuppsättning av Smetanas festspelsopera Libuše. Operan komponerades för Franz Joseph I:s kröning till kung av Böhmen (som aldrig ägde rum) och invigningen av Nationalteatern 1881. Efter en brand i huset kort efter premiären gavs den igen vid återinvigningen 1883 med en vid det laget stendöv Smetana närvarande. Därefter har operan, i enlighet med Smetanas intention, framförts vid otaliga tillfällen som varit av vikt för den tjeckiska nationen. De inledande bleckfanfarerna har numera till och med blivit den tjeckiske presidentens officiella signatur.

Utmaningen för en regissör idag är inte bara hur man ska förhålla sig till operans officiella status som nationalklenod, utan även till dess tablåartade upplägg och rätt statiska dramaturgi. Det finns ingen central konflikt i handlingen. Den arvstvist mellan två bröder där Libuše agerar skiljedomare är avklarad redan innan halvtid. Istället är det hennes moderliga omsorg och giftermål med en man av folket, bonden Přemysl (en formidabel Svatopluk Sem), som är operans stora försoningsbudskap.

En utmaning för varje dramatisk sopran är den krävande profetian där Libuše siar om det tjeckiska folkets, trots framtida bedrövelser, fortlevnad. Regissören Jan Burian och scenografen Daniel Dvořák har i dess slutbild valt att ta udden av pompan med en brokig bild på glada nutidstjecker runt den tjeckiska flaggan.

Den vördnadsfulla aura som tidigare omgivit operan har väl numera gett vika på grund av en mer avspänd attityd till frågan om den tjeckiska nationens väl och ve. Det avspeglar sig även i paret Burians och Dvořáks ljusa och delvis lätt ironiska handlag med ämnet. Första scenen domineras visuellt av en projicerad vattenyta. Kanske är det floden Moldau (Vltava) som den tjeckiska nationens böhmiska urkälla? Folkliga scener (även här finns en polka som i snart sagt varje opera av Smetana) och böljande sädesfält visualiseras likt målningar innanför en jättelik guldram.

Operans karaktärer, ofta utstyrda i pastellfärgade klädedräkter, forslas delvis in på rullband i en slags stiliserade poser som vore de prydnadsfigurer. Koreograferade dansinslag ger liv i ett rätt statiskt skeende, men saknar anknytning till handlingen. Regikonceptet som helhet mottogs inte odelat entusiastiskt av publiken av spridda burop att döma.

Iveta Jiříková, som alternerar i rollen med Dana Burešová, axlar rollen som Libuše med friskt mod. Rösten är slank och genomslagskraftig, men har inte den raka bärighet som somliga föregångare i rollen haft. Först i den högdramatiska profetian tycks hon hitta sin fulla potential. Birollerna är mycket välbesatta i detta framförande där Jaroslav Kyzlink understryker kraften i de många kör- och bleckfanfarscenerna. För många turister i publiken är väl denna Smetanas opera rätt exotisk. Somliga anser att man måste vara tjeck för att till fullo förstå den. Det ligger en del i det, men knappast någon som inte är döv kan heller inte förhålla sig likgiltig inför dess originalitet och stora musikaliska skönhetsvärden.

Henry Larsson

Dvořák: Svatá Ludmila (Konsertant)
Rudolfinum, Prag, 15 september 2018
Dirigent: Jakub Hrůša
Tjeckiska filharmonin, Prags filharmoniska kör
Sopran:Kateřina Kněžíková
Mezzosopran: Alena Kropáčková
Tenor: Richard Samek
Bas: Jozef Benci
Tenor: Ondřej Koplík

Smetana: Libuše (Nyproduktion)
Nationalteatern, Prag, 16 september 2018 (Premiär 14 september 2018)
Regi: Jan Burian
Scenografi: Daniel Dvořák
Kostym: Kateřina Štefková
Koreografi: Petr Zuska
Dirigent: Jaroslav Kyzlink
Nationalteaterns kör & orkester, Kühns barnkör
Libuše: Iveta Jiříková
Přemysl: Svatopluk Sem
Chrudoš: Miloš Horák
Št’áhlav: Jaroslav Březina
Lutobor: Jiří Sulženko
Krasava: Petra Alvarez Šimková
Radovan: Jiří Brückler