Operan Karmelitsystrarna på Kungliga Operan 2019. På bilden; Annika Nilsson, Rachel Kasule, Angela Rotondo, Malin Emilson, Sara Olsson, Linda Bodin, Sofie Asplund, Mirja Sörberg, Henriikka Gröndahl, Louise Reitberger, Olga Medianova, Johanna Sannefors, Klementina Savnik, Letitia Ward, Monika Mannerström

Stark slutscen räddar en ojämn föreställning

Kungliga Operan, Stockholm, 2 februari 2019
Francis Poulenc: Dialogues des Carmélites

Foto © Micke Sandström

Bakgrunden till Francis Poulencs opera Dialogue des Carmélites (Karmelitsystrarna) går att finna i en verklig händelse från den franska revolutionen då sexton nunnor från karmelitklostret i Compiègne avrättades för sin tros skull. Berättelsen blev känd för en bredare krets av människor genom Gertrud von Le Forts brevroman Die Letzte am Schafott (Den sista på schavotten) från 1931. Romanen bygger bland annat på anteckningarna från den enda överlevande nunnan, Marie de l’Incarnation. 1948 skrev även den franske författaren Georges Bernanos dialogerna till en film som skulle skildra händelsen. Den texten blev utgångspunkten för den opera som Poulenc komponerade 1953 till 1955 och som hade premiär på La Scala i Milano 1957.

Det är lätt att förstå att den djupt troende katoliken Poulenc blev engagerad av den här historien och inspirerades till att skriva ett av efterkrigstidens mest suggestiva musikdramatiska verk . Med sina melankoliska melodier och skickligt uppbyggda dramaturgi, som pekar fram mot den obevekliga slutscenen, är det här en opera som handlar om intolerans och moraliska val och som kanske just därför också känns aktuell i dagens samhälle.

Regissören Johanna Garpes uppsättning hade premiär den 22 oktober 2011. Hennes tolkning fokuserar på klassmotsättningarna och kvinnoförtrycket under revolutionen, något som också utgör en stark kontrast till nunnornas fridfulla liv, till en början långt bort från kaoset i det franska samhället, även om skruven dras åt allt mer och våldet till slut även når klostret. Kvinnornas situation under revolutionen betonas också rent bokstavligen när det sista ordet i parollen ”frihet, jämlikhet och broderskap” ersätts av ”systerskap”.

I centrum för operans handling står den unge överklassflickan Blanche som inte känner sig tillrätta i sin familjs och samhällsklass förväntningar på hur hon bör leva sitt liv. Hon drömmer om en mer andlig tillvaro i kloster, skrämd som hon också är av upploppen runt familjens hem. Hon utvecklas från en frustrerad tonårsflicka, som inte riktigt vet vad hon vill, till att bli en ung kvinna som slutgiltigt gör sitt val i livet även om konsekvenserna blir de värsta tänkbara. Camilla Tilling gör en lyriskt, finstämd tolkning av rollen även om det saknas en del dramatik och intensitet i hennes gestaltning.

De vitklädda nunnorna i klostret tolkas av regissören som ett väldresserat religiöst kollektiv som ofta agerar som grupp och inte som enskilda individer. I operans första del träffar vi även klostrets priorinna som är sjuk och ålderstigen. Hon tolkas på ett inträngande sätt av Anne Sofie von Otter som med sin skickliga skådespelartalang gripande gestaltar nunnans dödsångest och tvivel.  Otters med åren allt mörkare och djupare röst bidrar också till det intensiva framförandet även om hon inte längre är lika dramatisk och säker i de högre registren.

I nunnekollektivet är det två kvinnor man får lära känna lite mer förutom Blanche, nämligen den livfulla, levnadsglada Constance som alltid säger vad hon tycker och som ofta irriterar Blanche, inte minst när hon förutspår att de båda kommer att dö unga. Sofie Asplund svarar här med sin höga sopran för föreställningens mest imponerande insats där hon både känsligt och vokalt glansfullt fångar sin rollfigur. Moder Marie är den som står den gamla priorinnan närmast och som tar över ansvaret för den unga Blanches andliga utveckling. Moder Marie är också den som tar initiativ till den ödesdigra omröstning bland nunnorna huruvida de ska välja martyrskapets väg eller inte efter att revolutionsmobben tagit över klostret och förbjudit nunnorna att utöva sin kristna tro. Den mörka mezzon Susanne Resmark övertygar i sin tolkning av rollen, även om hennes röst svajar en del i de högre röstlägena.

Den franske dirigenten Marc Soustrot leder Kungliga Hovkapellet som tyvärr inte har någon av sina bästa stunder. Blåsarinsatserna är ojämna och om det beror på för få repetitioner eller inte må vara osagt. Vid ett flertal tillfällen dränker också orkestern sångarna, till exempel har den utmärkte barytonen Jeremy Carpenter som Markis de la Force svårt att tränga igenom orkesterklangen i operans inledning. Orkestern är tyvärr inte idealt integrerad med sångarna den här eftermiddagen, något Marc Soustrot förhoppningsvis korrigerar till kommande föreställningar.

Emellertid är det ändå den skakande slutscenen som räddar föreställningen och som gör att man rörd lämnar Kungliga Operan. En efter en avrättas nunnorna. Allra sist är det Blanches tur att offra sitt liv, visserligen flydde hon från klostret, men när hon ser sina medsystrar föras till avrättningsplatsen i Paris inser hon vem hon är och att det är bland dem hon hör hemma oavsett det oundvikliga ödet. När ljudet från den sista giljotineringen skär genom luften så innebär det också det omedelbara slutet på operan om de sexton karmelitsystrarna från klostret i Compiègne.

Per Nylén

Francis Poulenc: Dialogues des Carmélites
Kungliga Operan, Stockholm, 2 februari 2019
Regi: Johanna Garpe
Scenografi: Håkan Mayer
Kungliga Hovkapellet, Kungliga operans kör
Dirigent: Marc Soustrot
Markis de la Force: Jeremy Carpenter
Blanche de Force: Camilla Tilling
Syster Constance: Sofie Asplund
Chevalier de la Force: Joel Annmo
Madame de Croissy, gamla priorinnan: Anne Sofie von Otter
Madame Lidoine, nya priorinnan: Sara Olsson
Moder Marie: Susanne Resmark