Foto © Sören Vilks

Sprudlande humör i filosofisk Bernstein-operett

Kungliga Operan, Stockholm, 25 januari 2020 – Premiär
Leonard Bernstein: Candide

 

Candide är efter West Side Story Leonard Bernsteins mest spelade sceniska verk och bygger på den franske upplysningsfilosofen Voltaires satiriska roman Candide eller Optimismen från 1759. Romanen är i sin tur är en kritik av filosofen Gottfried Wilhelm Leibniz tes om att vi lever i ”den bästa av världar”, en tes som på sin tid ansågs stå i vägen för en förnuftsbaserad framtidstro.

Premiären på musikalen ägde rum i New York 1956. Kritiken var positiv, men uppsättningen fick läggas ner efter ”bara” 73 föreställningar. Genombrottet kom med en omarbetad version 1973 som gick på Broadway för 741 utsålda hus och utsågs till 1974/75 års bästa musical.

Den svenska premiären ägde rum i Norrköping 1980 och fem år senare var Stora Teatern i Göteborg först i Europa med operaversionen. Då i Britt G. Hallqvists översättning.
Operaversionen av Candide hade premiär på New York City Opera 1982. Dirigenten John Mauceri, som av Bernstein getts fria händer utformade slutgiltigt partituret. Denna definitiva version blev också en skivinspelning på Deutsche Grammophon 1989 med Bernstein själv som dirigent.

Candide komponerades i en tid då amerikansk musikal och opera levde i en fruktbar symbios, men verkets hybridform har ändå hindrat den från att få fäste på repertoaren. Nu har äntligen denna musikaliska pärla nått Stockholmsoperan i en ambitiös uppsättning som förhoppningsvis ingår i en mer permanent operettsatsning.

Den norske regissören Ole Anders Tandbergs något vacklande uppsättning är spexig även om ordvrängeriet inte är lika långt drivet som i hans fullträff med Glada änkan och komikern Henrik Dorsin häromåret.

Candide är ynglingen som lever ett skyddat överklassliv i Westfalen. En jättelik svensk flagga signalerar en svårbegriplig koppling till den tyska provinsen där han och hans vänner bekymmerslöst struttar runt i det pastellfärgade sommarlandskapet i sina jättebollfysionomier. Tills Pangloss, Candides informator (alias filosofen Leibniz) dimper ner som en Mary Poppins från ovan och kommenderar ut honom i världen på en karaktärsdanande odyssé för att själv erfara att ”begriplig ondska i själva verket gör gott”.

Tandberg betraktar uttryckligen Candide som en ”systemkritisk satir” och kopplar i programhäftet ihop ökade inkomstklyftor med bränder i Australien, Mellanösternkonflikten och uppsägningar av sjukvårdspersonalen i Stockholm (!).

Som tur är omsätts inte dessa idéspånor av stort och smått på scenen. Masslidandet i världen har trots allt reducerats betänkligt sedan Voltaires dagar. Istället nöjer sig Tandberg och hans team med originalets kollektiva fasor av bulgariska horder, inkvisition, jordbävningen i Lissabon och annat smått och gott som kunde göra livet till en bokstavlig pina för den som råkade befinna sig på fel plats.

Voltaires roman är heller ingen uppgörelse med västerländsk kolonialism specifikt, även om idag ofta oreflekterade tankegångar om ”postkolonial skuld” är populära. En galopperande gul dalahäst genom svenskkolonin Saint-Barthélemy är förvisso kul, men blir ett obegripligt sidospår då denna korta historiska parentes knappast ingår i det svenska kollektivminnet.
För det är när Tandberg ger upp den politiska ambitionen och tar historien om Candide för vad den är som föreställningen förlöses i ett pärlband av dråpligheter och galghumoristiska ohyggligheter om det så är någon som rådbråkas på slaktbänken, skaldjur och sjöstjärnor som är inbegripna i skön ensemblesång på havsbotten eller en nipprig polkaduett med operans leading ladies.

I stort sett samma team som gjorde Glada änkan bär också upp denna med gott humör gjorda föreställning. Elin Rombo, Candides ungdomsförälskelse Cunegonde som i egenskap av hålldam åt storinkvisitorn och en judisk bankir har styckets mest kända nummer, Glitter and be gay, på sin lott; en koloraturaria i extravagant stil vars tvära känslosvängningar och höjdtoner bemästras fläckfritt av Rombo under en makaber ménage à trois med de halvt förtorkade välgörarna.

Joel Annmo sjunger den (svenskt?) troskyldige Candides sånger med prydlig och sällsamt vacker tenor. Något mikrofonförstärkt misstänker jag. Aja, baja, behövs det verkligen till annat än de talade avsnitten?

Miriam Treichl som The Old Lady och berättare river ner välförtjänta applåder i sin tango om assimilationens lätthet. Hon är föreställningens salt där hon drar omkring med rollator eller kundvagn och bara bakdelens ena skinka i behåll. Den andra grillades (enligt henne själv) i någon för det täcka könet dyster period i den spanska historien. Jeremy Carpenters Pangloss (och lite annat) bländar både vokalt och sceniskt med sin, inte minst på höjden, fint differentierade baryton.

Men även Klas Hedlund gör avtryck med sin komiska ådra som 1700-talsclown, och orkestern spelar så det gnistrar – inte bara den briljanta uvertyren – även den ett välkänt konsertnummer.
Romanens och styckets berömda slutreplik: ”Låt oss nu odla vår trädgård!” sägs ha väckt huvudbry. Signalerar den uppgivenhet eller överlevnadsstrategi? Vi kan inte göra mycket åt det lidande som är livets grundvillkor. Men vi har, som Candide säger, vårt fria val och kan åtminstone ta kontroll över den privata sfären. Vad som ändå är något av en operett kräver trots allt ett lyckligt slut.

Henry Larsson

Leonard Bernstein: Candide
Kungliga Operan, Stockholm, 25 januari 2020 – Premiär
Regi: Ole Anders Tandberg
Scenografi & ljus: Markus Granqvist
Kostym & mask: Lena Lindgren
Koreografi: Joakim Stephenson
Dirigent: Stefan Klingele
Kungliga Operans Kör
Candide: Joel Annmo
Cunegonde: Elin Rombo
Pangloss/Ragotski/Martin: Jeremy Carpenter
Old Lady: Miriam Treichl
Vanderdendur/Governor/Captain/Crook: Klas Hedlund
Paquette: Matilda Paulsson
Maximilan/Grand inquisitor: John-Erik Eleby
Baroness/Don Issachar/Mump indian: Bernard Cauchard
Baron/Archbishop of Paris/Mump indian: Yvan Auzely
Wise man of Eldorado: Henriikka Gröndahl
Prince Charles Edward: Daniel Ohlmann
Sultan Achmet: Gustav Ågren
King Hermann Augustus: Håkan Ekenäs
Tsar Ivan: Alar Pintsaar
King Stanislaus: Johan Lilja
Inquisitor: Mikael Onelius, Andreas Lundmark