Staatsoper Berlin MEDÉE Musikalische Leitung: Daniel Barenboim Inszenierung: Andrea Breth Bühnenbild: Martin Zehetgruber Kostüme: Carla Teti Licht: Olaf Freese Darsteller: Sonya Yoncheva

Sonya Yonchevas fenomenala Medea i Berlin

Staatsoper Unter den Linden, Berlin, 7 oktober 2018 – Premiär
Luigi Cherubini: Médée (Medea)

Foto: Sonya Yoncheva som Medea © Bernd Uhlig

När man kommer ut från operan efter en föreställning, och världen ser helt annorlunda ut än vad den gjorde innan, så vet man att man har sett något som nästan är för bra för att vara sant.

Det är nog inte så många som hade kunnat tänka sig att någon efter Maria Callas, som ju var den som väckte intresset för Luigi Cherubinis storartade, men tyvärr bortglömda opera Medea under mitten av förra århundradet, skulle uppleva den på den här nivån 60 år senare. Vad den bulgariska stjärnsopranen Sonya Yoncheva gör av en av operarepertoarens mest komplexa kvinnofigurer, såväl vokalt som dramatiskt, är svårslaget.

Yoncheva har en röst med stor genomslagskraft och en mycket personlig timbre med en rund finish och ett väldoserat vibrato. Hennes gestaltning av Medea, som för att hämnas från sin exmake dödar hans nya brud, sina två barn och avslutar tragedin med att begå självmord, är genomtänkt i minsta lilla detalj. Hon tar fram och differentierar mycket fint Medeas olika motstridiga känslor; den moderliga passionen, den kvinnliga kärleken och den glödande hämnden. Allt Yoncheva gör framstår som autentiskt – hon framställer inte Medea, hon ÄR Medea.

För nyuppsättningen av Cherubinis mästerverk har Daniel Barenboim valt den franska originalversionen med talad dialog från 1797, Médée. Gentemot den senare italienska versionen, som Maria Callas glänste i, är originalversionen betydligt skörare vad det gäller dramatik och intensitet. Barenboim och Staatskapelle Berlin gör verket stor rättvisa och bjuder på ett friskt, välflytande  och precist spel med betoning av partiturents mörka kontraster. Barenboim skulle dock kunna elda på lite mer i slutet av första akten, men som helhet betraktad är detta en mycket bra tolkning.

I den unga Dircés parti uppvisar den 27-åriga fransk-danska sopranen Elsa Dreisig återigen en begåvning som bådar mycket gott för framtiden med sin guldfärgade klang och sina glittrande sånglinjer. Som Néris, Medeas kammarjungfru, gör Marina Prudenskaya en suverän insats, inte minst i sin sentimentala aria i andra akten.

På herrsidan utmärker sig även den skotske bas-barytonen Iain Paterson och den amerikanske tenoren Charles Castronovo är en övertygande Jason, trots att han ibland låter något ofri och sjunger för mycket från halsen.

Tyvärr misslyckas den tyska regissören Andrea Breth med att väcka liv i denna franska version och hennes intetsägande uppsättning når inte alls operans psykologiska kärna. Personregin är visserligen delvis genomtänkt, men det hela harmoniserar varken med libretto eller partitur. Allt utspelar sig i en lagerkällare på en vridscen där handlingen helt tappas bort och därför förblir tyvärr många frågor obesvarade i denna tråkiga inscenering.

Yehya Alazem

Luigi Cherubini: Médée (Medea)
Staatsoper Unter den Linden, Berlin, 7 oktober 2018 – Premiär
Regi: Andrea Breth
Scenografi: Martin Zehetgruber
Dirigent: Daniel Barenboim
Staatskapelle Berlin & Staatsopernchor
Médée (Medea): Sonya Yoncheva
Jason: Charles Castronovo
Dircé: Elsa Dreisig
Créon: Iain Paterson
Néris: Marina Prudenskaya