Malmö Live, Malmö, 21 mars, 2019
Henri Dutilleux: Correspondances för sopran och orkester
Gustav Mahler: Symfoni nr 4
Malmö Symfoniorkester
Dirigent: Marc Soustrot
Sopran: Camilla Tilling
Malmös förhållandevis nya konsertsal med dess vackra utseende och fina akustik är en miljö där det finns alla förutsättningar för att skapa stor musik. Kvällens program bestod av Dutilleuxs Correspondances, ett beställningsverk från 2003 av Berlinfilharmonikerna, samt Mahlers fjärde symfoni från 1901. Två till sin karaktär och uttryck helt skilda verk och någon direkt och naturlig koppling mellan dem finns egentligen inte, men som konsertprogram tyckte jag ändå att det fungerade väl.
Henri Dutilleuxs Correspondances består av fem olika satser som alla baseras på brev eller dikter av så skilda personer som Rilke, Mukherjee, Solzjenitsyn och van Gogh. Den gemensamma nämnaren mellan texterna är humanism och människans plats i universum. Där skulle man också kunna hitta en koppling till Mahlers fyra om man så vill.
Dutilleux valde en annan väg för sitt komponerande än Boulez, Ligeti, Stockhausen m fl. De senare skapade egna regelsystem som de sedan använde för att bygga upp sin musik medan Dutilleux istället utgick från klangen och på det sättet skapar han en större frihet i uttrycket. Personligen tycker jag att en sådan kompositionsteknik är att föredra framför ett mer regelstyrt och begränsat komponerande.
Mot denna bakgrund står naturligtvis det klangliga i centrum i Correspondances och stycket kräver en stor orkester som innefattar marimba, celesta, harpa och dragspel (!). Varje sats är uppbyggd av en specifik kombination av olika instrument och man fascineras över de olika klangerna och hur väl de passar till de olika texterna. Camilla Tilling är en fin sopran och hon övertygar både i sin sång och i sitt uttryck. Som lyssnare känner man att hon verkligen vill förmedla texternas innebörd och orkestern under sin dirigent Marc Soustrot gör en fin insats där man tar väl tillvara på Dutilleuxs spännande klangvärld. Om man ska ha någon invändning så kunde balansen mellan orkester och sångsolist ha varit bättre på sina ställen, men det är emellertid en marginell anmärkning på ett för övrigt spännande och fint framförande.
Efter paus var det dags för en av de allra största symfonikerna, Gustav Mahler och hans fjärde symfoni. Alla hans symfonier är olika till strukturen även om de skulle kunna delas in i olika grupper med gemensamma kännetecken. Hans fyra första symfonier brukar ibland kallas ”Wunderhornsymfonierna” eftersom många av deras temata har sitt ursprung i de tidiga sånger han skrev med texter ur ”Des Knaben Wunderhorn”. Fjärde symfonin är uppbyggd kring sången ”Das Himmlisches Leben”, en melodi som återfinns i olika former i alla satser och sången sjungs även i sin helhet av sopransolisten i symfonins final. Fyran kräver med Mahlers mått mätt en ganska begränsad orkester och grundstämningen i musiken är ljus och lätt. Kompositören karaktäriserade musiken som ”humoristisk och naiv”.
Som alltid i Mahlers symfonier krävs det att dirigenten har full kontroll över struktur och helhet, eftersom det alltid finns en röd tråd rakt igenom Mahlers symfonier som inte får gå förlorad. Det gäller inte minst den fjärde symfonin med sin tydliga koppling till Das Himmlisches Leben och när ögonblicket är inne för lyssnaren att få höra sången i sin helhet ska sambandet med de tidigare satserna vara tydligt. När Soustrot redan i inledningen gör ett snyggt och mycket idiomatiskt ”Mahlerrubato” så tänds förhoppningarna om ett fint framförande. Tyvärr kommer det på skam eftersom Soustrot envisas med ständiga rubaton och tempoförändringar som ofta känns helt obefogade och som rycker sönder strukturen. Jag gillar generellt dirigenter som försöker göra musiken till ”sin egen” och därmed också sätter sin personliga prägel på framförandet, men allt sådant måste ske med stor grundförståelse för musiken och med stor finess för att det ska bli lyckat. Risken är annars att det framstår som om dirigenten hellre vill ha fokus på sin person istället för på musiken som sådan.
Soustrot rycker sönder symfonin och fragmentiserar stora delar av musiken, vilket bland annat får till följd att de stora höjdpunkterna som finns aldrig kan byggas upp och när de väl kommer saknar de helt effekt. Jag hade också önskat att dirigenten ägnat samma omsorg om orkesterklangen i Mahler som han uppenbarligen gjort i Dutilleux. Det finns mycket att arbeta med här men, med något enstaka undantag, lät det mesta ganska slätstruket. Camilla Tilling sjöng finalsatsen fint men även här ägnade sig Soustrot åt helt omotiverade tempoförändringar. Nej, det här var verkligen inte en Mahler i min smak, men ingen skugga ska falla över orkestern, de följde bara sin dirigent.
Staffan Sundkvist
