Blogg

Bedřich Smetanas tredje opera Dalibor är intimt sammankopplad med Nationalteaterns historia i Prag. Den uruppfördes den 16 maj 1868 på Nya teatern (där Statsoperan nu ligger) inom ramen för de festligheter som gick av stapeln när första spadtaget skulle tas för det nya operahuset. På ett fotografi från begivenheten kan man se hur tusentals människor samlats på platsen med Pragborgen i fjärran och den ännu ej breddade bron över Moldau på vänster sida. Smetana var då inte bara etablerad som kapellmästare vid Provisoriska teatern utan hade också med sina båda operor Brandenburgarna i Böhmen och Brudköpet (båda 1866) skapat sig ett namn i Prags operaliv.

För Smetana var det viktigt att utforma musiken till Dalibor utifrån librettots tjeckiska språkdräkt, även om han som tyskspråkig var tvungen att ta hjälp av det tyska originalet. Librettisten Josef Wenzig, även han skral på tjeckiska, hade anlitat den unge studenten Ervín Špindler för att få till stånd en tjeckisk översättning, men hans namn fick inte förekomma på affischerna inför premiären eller på de första tryckta utgåvorna av libretto och klaverutdrag. Det skulle hållas hemligt att Dalibors originaltext i själva verket var tysk. Så kunde det gå till när en nationell identitet skulle formas.

Till dags datum har Dalibor uppförts långt över 1000 gånger på Nationalteatern, senast för sjutton år sedan. Utanför Tjeckien har operan trots Smetanas geniala musik och otaliga framföranden sedan Gustav Mahlers och Bruno Walters dagar ändå haft svårt att få en fast plats i repertoaren. Sedan i höstas har den dock satts upp i både Augsburg och Frankfurt, så än är väl inte hoppet ute om ett repertoarmässigt genombrott.

Handlingen utspelar sig i slutet av 1400-talet och bygger på en verklig händelse vars detaljer ligger höljda i dunkel. Myten om den violinspelande riddaren som satt inspärrad i ett torn i Pragborgen blev flitigt omhuldad i den romantiska diktningen i Böhmen i början av 1800-talet och lär även existera som opera av en Brno-baserad tonsättare vid namn František Bedřich Kott. Liksom i regissören Jan Burians och scenografen Daniel Dvořáks uppsättning av Smetanas opera Libuše förra hösten (läs recension här), försöker även Dalibors regissör Jiří Nekvasil i sitt samarbete med nämnde Dvořák inta en lätt ironiskt distanserad hållning till det traditionstyngda ämnet. Man kan säga att det är en uppsättning som svär i kyrkan, men inte tillräckligt högt för att reta upp vare sig prelater eller kyrkobesökare.

En ”avtjeckifierad” uppsättning av Dalibor som den i Frankfurt i våras, där handlingen hade förlagts till en tv-studio, skulle knappast fungera i Prag. Nationalteaterns publik har numera förvisso fått sin beskärda del av nytolkningar och regiexperiment, men har inte utvecklat samma ”tolerans” när det gäller de egna repertoarklassikerna. Det är trots allt bara 17 år sedan den engelske regissören David Pountney väckte rabalder bland operahusets körmedlemmar med sina regimässiga nymodigheter. Då handlade det om Smetanas opera Djävulsväggen.
Kanske har det trots allt en viss mening att Dalibor-legenden framför andra, Beno Blachut, fortfarande omnämns som dramaturg i programbladet?

Det är en genomgående mörk och dyster uppsättning. Scenen är tom så när som på tre trappformade moduler bevakade av soldater draperade i riddarrustningar med touch av Star Wars. Vackert utformade medeltida kostymer ger tidsatmosfär åt hovfolk och lokalbefolkning som strömmar in för att invänta rättegången mot riddaren Dalibor, anklagad för att ha bragt borggreven av Ploškovic om livet. Likt en gudom sänks den rättskipande kung Vladislav ner från ovan i en tron som ser ut som ett mellanting mellan en pinnstol och förgylld kungakrona. Vid förhöjda uttryck av patriotisk känsla eller andra nationella valörer lyses scenöppningens förgyllda karm upp. På scenens utskjutande sidoflanker exponeras två guldbladsbekransade harpister som låter sina fingrar flyhänt löpa längs strängarna vid Miladas entré eller Dalibors drömscen i andra akten – där för övrigt en violinist ur orkestern också agerar den violinspelande Dalibors alter ego. Hörbar munterhet från publiken låter inte vänta på sig när Star Wars-riddarna vid upprepade tillfällen släpper ut teaterrök en masse ur scengolvet.

Andra aktens folkliga festscen hade med sin medryckande musik kunnat åskådliggöra en välbehövlig kontrast till scenmörkret. Nu hukar kören dessvärre under scenen och får under första premiärkvällen märkbara svårigheter att synkronisera sig med orkester och dirigent. Vokalt håller båda premiärlagen genomgående mycket hög nivå och man får återigen bekräftat vilka fina sångare Nationalteatern har, inte minst på bas- och barytonsidan. Som Dalibor själv alternerar två slovakiska tenorer i sina bästa år; första premiärkvällen Michal Lehotský, den andra Peter Berger. Båda har karisma för rollen och vokalt genomslag, den förre med en slankare sångstil, den senare mer genomgående kraftfullt. I rättegångsscenen liknar Milada Nattens drottning med sitt svartklädda entourage. Hon är operans psykologiskt mest intressanta person som från att vara åklagarens huvudvittne mot Dalibor plötslig blir hans allierade. Sopranen Dana Burešová gör en högdramatisk och vokalt fullödig tolkning av denna svårsjungna roll med dess knepiga registerövergångar och imposanta höjdtoner.

I andra premiärlaget debuterar mezzon Kateřina Hebelková som Milada. Hennes timbre är mycket vacker och hon gör en mer innerlig rolltolkning av den älskande Milada med fina pianissimon och inte desto mindre glansfulla höga H:n. Den stora kärleksduetten som avslutar andra akten är något av ett mirakel av skönhet och nyanseringskonst. För övrigt också en dramaturgisk gåta vad anbelangar det ledmotivmusikaliska förloppet. I rollen som kung Vladislav alternerar två basbarytoner av högsta karat; den till Wienoperan knutne Adam Plachetka och Svatopluk Sem. Det är den här typen av röster, utöver Nationalteaterns höga orkesterkvalité, som gör att man gärna vallfärdar till Prag. Även fångvaktaren Beneš sjungs mycket vackert och övertygande av Jiří Sulženko respektive Jan Št’áva. Liksom den flitige Jaroslav Březina (andra laget Martin Šrejma) som Vítek och Alžběta Poláčková/Veronika Holbová som Jitka, operans folkliga par och Miladas allierade till det bittra slutet.

I sista akten tvagas kung Vladislav halvnaken av fagra baderskor som smeker honom över bröstet. Jag hoppar högt när damen i stolen bredvid mig plötsligt skriker till av ilska, tänker att här finns delvis oskulden kvar, och ber henne vara tyst.

Henry Larsson