Skivkrönika: La traviata

Likt titelrollen i Giuseppe Verdis Otello så kretsar hans La traviata extremt mycket kring Violetta. Hela operans kärna hänger på huvudrollen och det känns som att en Traviata utan en riktigt bra Violetta inte tillför särskilt mycket. Violetta är en av Verdis unikaste och starkaste kvinnofigurer. För Verdi själv gestaltar denna opera en viktig del av hans liv, när han levde med den f.d. sångerskan Giuseppina Stripponi (som även hade 3 illegitima barn) utan att de var gifta, något som Verdis närhet i hemmatrakterna runt Busseto inte tolererade.

Därför ställs det höga krav på en Violetta, vilket även Verdi påtalade inför besättningen till urpremiären på La Fenice i Venedig 1853. Han uttryckte det i ett brev till teaterchefen Carlo Marzari: “Hon ska ha en bra figur och själ och hon ska spela ut sig ordentligt på scenen“. Rollen kräver sålunda såväl vokala färdigheter som solid teknik, klangskönhet och ett visst dramatiskt bett i rösten samt gestaltningsfärdigheter med en utåtriktad karaktär och en förmåga att stå i centrum och låta dramat kretsa omkring sig. Man brukar även tala om att rollen kräver tre olika sopraner; en till varje akt.

På skiva är man bortskämd med bra Traviata-inspelningar och konkurrensen är minst sagt mördande. Av alla jag har hört så finns det ingen inspelning som jag tycker är direkt dålig, även om jag inte har hört vissa mer än en enda gång och kanske inte återkommer till dem på ett bra tag.

Inspelningar jag inte har fastnat för

Bland inspelningarna som jag har hört en gång utan att på något sätt ha blivit tagen av finns det faktiskt några klassiker.

Det finns två inspelningar med Joan Sutherland i huvudrollen på Decca men i ingen av dem har jag blivit berörd av hennes Violetta. Tekniskt är hon som vanligt suverän men jag saknar den sista gnistan som krävs. Hon lämpar sig betydligt bättre för den tidigare belcantorepertoaren, tycker jag. Jag kan dock sakna hennes inspelning med John Pitchard där man får höra en underbar Carlo Bergonzi som Alfredo.

Edita Gruberova är en sångerska som jag i ärlighetens namn aldrig har gillat, och definitivt inte hennes Violetta, där jag även stör mig på en del vokala manér där hon klingar “jamande”. Inspelningen med Carlo Rizzi på Teldec återkommer jag i princip aldrig till. Montserrat Caballé är också en sångerska som jag inte har haft lätt för genom åren och som Violetta lyckas hon inte övertyga mig heller. Men i Georges Prêtres inspelning sjungs Alfredo av Carlo Bergonzi och det kan vara en anledning för mig att höra den någon gång då och då.

En klassiker bland Traviata-inspelningarna är Carlos Kleibers på Deutsche Grammophon. Ileana Cotrubas saknar allt jag vill ha av en Violetta och gör en enligt min mening en tråkig tolkning. Alfrédo var inte någon av Plácido Domingos bästa roller och Sherill Milnes saknar lite klangskönhet för att tillhöra toppen i rollen som pappan Germont. Orkesterspelet under Kleiber är visserligen bra men för mig är inspelningen ur vokala perspektiv totalt ointressant – en av de mest överskattade Verdi-inspelningarna om någon frågar mig.

Det finns två studioinspelningar med Zubin Mehta på pulten; en på Philips/Decca och en på Teldec, där huvudrollen sjungs av Kiri Te Kanawa respektive Eteri Gvazava. Jag tycker inte att Te Kanawa hade personligheten för Violetta och Gvazavas tolkning är något opersonlig.

James Levine har gjort en del lysande Verdi-inspelningar men hans Traviata är inte heller någon inspelning jag har fastnat för. Visst får man dramatik med Cheryl Studer men ingen av de övriga sångarna, där Alfredo sjungs av en sliten Luciano Pavarotti, tillför särskilt mycket jämfört med andra inspelningar. Under 00-talet var Anna Netrebko en av de ledande sopranerna i huvudrollen men inspelningen med henne och Rolando Villazon under Carlo Rizzis ledning har inte väckt mitt intresse. Den är kanske mer givande att se på DVD från Salzburg i Willy Deckers intressanta uppsättning.

Hörvärda inspelningar

Violetta har sjungits av väldigt många sopraner, nästan varje “Verdi-sopran” börjar med just den rollen innan hon fortsätter till hans tyngre roller, även om vissa även fortsätter att ha Violetta kvar på repertoaren. Bland dessa finns Tiziana Fabbricini (Muti/Sony), Renata Tebaldi (Molinari-Pradelli/Decca), Mirella Freni (Gardelli/Arts Archives), Antonietta Stella (Serafin/Naxos) och Rosanna Carteri (Monteux/RCA). Samtliga dessa inspelningar är mycket hörvärda även om de inte blev favoriter hos mig.

Även Renata Scotto gjorde Violetta i två mycket fina inspelningar av (Muti/Warner och Votto/Deutsche Grammophon).

Känslighet

Violetta kan tolkas på olika sätt och det finns sopraner som har närmat sig rollen från ett mer emotionellt håll och gjort en väldigt känslig tolkning av den. Några av dessa är Teresa Stratas, Angela Gheorghiu, Beverly Sills och Pilar Lorengar.

Teresa Stratas är mest känd för sin Violetta på DVD i Franco Zeffirellis filmatisering av operan men det finns även en liveinspelning med henne från München på Orfeo med Fritz Wunderlich som Alfredo.

Angela Gheorghius karriär tog fart efter att ha sjungit upp för Georg Solti. Han blev otroligt tagen av hennes exceptionella röst och musikalitet och rördes till tårar vid uppsjungningen. Därefter gjorde hon Violetta på Covent Garden och sedan följde en fantastisk inspelning på Decca med med Frank Lopardo och Leo Nucci.

En annan inspelning på Decca är Lorin Maazels med Pilar Lorengar i huvudrollen och Giacomo Aragall som Alfredo. Germont sjungs av Dietrich Fischer-Dieskau, som jag aldrig har hört göra en bra insats i den italienska repertoaren, och enligt mig är han den överlägset sämsta Germont på skiva – en total felbesättning.

En av mina favoritinspelningar av Traviata är Aldo Ceccatos på EMI/Warner. Violetta görs innerligt och känsligt av Beverly Sills, Nicolai Gedda gör en finfin Alfredo och Rolando Panerai är för mig den bästa Germont på skiva – vilken stämma!

Dramatik

En del sopraner som har haft större och tyngre röster har närmat sig rollen från ett dramatiskt håll och där finns det inspelningar med sopraner som Victoria de los Ángeles och Maria Callas från den gamla generationen samt Anja Harteros och Marina Rebeka från den nya generationen.

Tullio Serafins inspelning på Warner med de los Ángeles har även en fin Carlo del Monte som Alfredo och Mario Sereni som Germont, den sistnämnda är en av de finaste italienska barytonerna under förra århundradet.

Vill man ha omtumlande dramatik så är Maria Callas den perfekta Violetta, främst i tre inspelningar på Warner – med Franco Ghione, Carlo Maria Giulini och Gabriele Santini som dirigenter. Den sistnämndas inspelningen har ett betydligt bättre ljud än övriga två men samtliga är mycket fina rent sångligt. Som Alfredo är Giuseppe Di Stefano kanske den bästa motparten till Callas men Mario Sereni i Ghiones inspelning är en fantastisk Germont.

Moderna inspelningar med en dramatisk Violetta är bl.a. Zubin Mehtas liveinspelning från München på Farao Classics med Anja Harteros och den nya inspelningen på Prima Classic med Marina Rebeka. Marina Rebeka har ett väldigt personligt sätt att tackla rollen på och inspelningen är mycket hörvärd. Anja Harteros är min favoritsopran och jag älskar verkligen hennes tolkning. Även om hennes röst stundtals känns överdimensionerad för rollen så ger den vackra och färgrika klangen hennes Violetta en väldigt speciell karaktär.

Den storartade Moffo

Talar man om allt i ett – teknik, klangskönhet, sensualitet, dramatik och karaktär – så är Anna Moffo för mig den ideala Violetta: ingen är så komplett som hon i rollen. På sin sida i Fernando Previtalis fantastiska inspelning på RCA har Moffo inga mindre än Richard Tucker och Robert Merill – två av 1900-talets bästa Verdi-interpreter i respektive röstläge.

Yehya Alazem