Skivbolaget cpo sätter Kroatien på operakartan

Ivan Zajc: Nikola Šubić Zrinjski
Medverkande: Robert Kolar, Kristina Kolar, Anamarija Knego, Aljaž Farasin, Luka Ortar, Giorgio Surian jr.
Rijeka Symphony Orchestra & Opera Choir
Dirigent: Ville Matvejeff
CPO 555335-2 [2 CD]

Jakuv Gotovac: Ero s onoga svijeta
Medverkande: Valentina Fijačko Kobić, Jelena Kordić, Tomislav Mužek, Ljubomir Puškarić, Ivica Čikeš, Suzana Češnaj.
Münchner Rundfunkorchester, Croatian Radio Television Choir
Dirigent: Ivan Repušić
CPO 555080-2 [2 CD]

Den musikaliska blomstring som ägde rum i de europeiska randstaterna under andra hälften av 1800-talet (det vi brukar kalla nationalromantik) kom även de sydslaviska nejderna till del. I synnerhet Slovenien och Kroatien begåvades med några operatonsättare värda namnet och från Rijeka respektive München kommer nu två kroatiska operor av Ivan Zajc och Jakuv Gotovac som få operaälskare torde ha hört talas om.

Kroatiens första opera Ljubav i zloba (Kärlek och illvilja) från 1846 komponerades av Vatroslav Lisinski (egentligen Ignaz Fuchs, 1819-1854), musikalisk förgrundsgestalt inom den ”illyriska” rörelse (jämför Götiska förbundet i Sverige) som på 1830- och 40-talen ville fösa in de sydslaviska folken under samma politiska tak. Idag bär konserthuset i Zagreb hans namn.

Efter Lisinskis död tog Ivan Zajc (1832-1914) upp den kroatiska musikens fallna mantel och perioden från 1870 till hans död kallas också i kroatisk musikhistorieskrivning för ”Zajc-epoken”.

Zajc föddes i Rijeka (då Fiume) i Istrien, ett område som länge stått under italienskt inflytande. 1850 kom han till musikkonservatoriet i Milano och började snart dirigera på La Scala-operan där han kom i kontakt med Verdis musik. 1862 etablerade han sig under namnet Giovanni von Zaytz som operettkompositör i Wien, delvis i samarbete med sin dalmatiske landsman Franz von Suppé, för att 1870 återvända till Kroatien och Zagreb för att rycka upp stadens då stagnerade musikliv.

I likhet med Moniuszko i Polen och Erkel i Ungern gjorde alltså även Ivan Zajc sina huvudsakliga insatser på hemmaplan. Till skillnad från dem, men i likhet med Liszt och Smetana, behärskande han dock med möda sitt hemlands tungomål, son till en tjeckisk militärkapellmästare och tyskspråkig mor som han var.

Zajcs verkförteckning är jättelik och förtecknar över 1200 opusnummer, det mesta vokalmusik. Av hans 22 fullbordade operor (de flesta på italienska) och ungefär lika många operetter intar den kroatiskspråkiga trilogin Mislav (1870), Ban Leget (1872) och Nikola Šubić Zrinski (1876) en särställning.

Den sistnämnda är Zajcs mest framgångsrika verk i det större formatet och betraktas numera vid sidan av Jakov Gotovac komedi Ero s onogo svijeta som kroatisk nationalopera. Bara i operahuset i Zagreb har Zrinjski spelats över 600 gånger.

Efter andra världskrigets fascistiska Ustasja-styre dröjde det tills 1962 innan man vågade sig på att framföra Zrinjski igen, så politiskt belastad hade operan blivit, men det är något man lika lite kan lasta Zajc för som Wagner för att Mästersångarna i Nürnberg hade kapats av nazisterna.

När Nikola Šubić Zrinjski sattes upp samtidigt med utbrottet av kriget i Jugoslavien 1991, tonades operans nationalistiska budskap ned, så ett visst ansvar för den politiska kontexten går aldrig att komma från.

Det finns redan en fin inspelning av Zrinjski på cd från 1962 (Croatia Records) med på sin tid kända jugoslaviska (kroatiska) sångare som Branka Stilinović och Vladimir Ruždjak. Den som hittar den kan skatta sig lycklig, inte minst för den formidable Ruždjaks skull, men den här inspelningen från det gamla vackra operahuset i Rijeka, en stad inte mycket större än Uppsala, håller också förvånansvärt hög standard.

Handlingen bygger på ett historiskt drama, Zriny, av den tyske författaren Theodor Körner (1791-1813) och skildrar en central händelse i europeisk historia; det kroatisk-ungerska nederlaget i staden Sziget (ungerska Szigetvár) 1566, en tragedi som paradoxalt nog också förhindrade osmanernas vidare framfart mot Wien.

I Hugo Baladićs libretto står fem personer i centrum för handlingen; den kroatiske guvernören och befälhavaren Zrinjski själv, dennes hustru Eva, deras dotter Jelena och hennes fästman; den tappre officeren Juranić samt osmanernas åldrade och sjuke sultan Suleiman med entourage.

Stilmässigt knyter Zajc an till Verdis mellanperiod, inte minst när det gäller orkesterbehandling, och använder sig också av musikaliska ledmotiv. Till skillnad från många av sina samtida slaviska tonsättarkollegor var Zajc tämligen ointresserad av att sätta någon djupare nationell prägel på sin musik. Det skulle han överlåta åt kommande tonsättargenerationer att göra. Kanske att det också är förklaringen till varför Zajc förblivit så pass okänd utanför det forna Jugoslavien? Intresset för musiken i Europas randstater hängde ju också i hög grad ihop med tjusningen för slavisk och annan exotism.

Musiken till Zrinjski  innehåller heller inte mycket av den varan för att understryka de turkiska inslagen (förutom några här strukna danser i andra aktens osmanska läger). Däremot förekommer några inslag med kroatisk folkton. Det vackraste exemplet är Jelenas kammarmusikaliskt instrumenterade drömscen, en av operans flera lyriska höjdpunkter.

Zajc är otvivelaktigt en gudabenådad melodiker och den avslutande duetten mellan Zrinjski och Eva med dess trånande belcantomelodi är lätt att sätta på repeat, liksom den medryckande U boj, u boj, en tidigare komponerad manskör som Zajc infogade som adrenalinhöjare när de kroatiska martyrerna rusar in i katastrofen.

Alla sjunger från skapligt till mycket bra, med ett särskilt plus för barytonen Robert Kolar, inte minst i arian där Zrinjskis tar avsked till det undergångsdömda Sziget, och den unga sopranen Anamaria Knego som dottern Jelena. Men även den vokalt något yvige Giorgio Surian jr. ger med sin höga tenor karaktär åt Suleimans svekfulle storvisir.

Efter Zajcs bortgång och Habsburgmonarkins fall återupplivades det illyriska tankegodset när det nybildade Jugoslavien gick in ett komplicerat nationsbildande. Mellankrigstidens store kroatiske tonsättare, Jakov Gotovac (1895-1982) blev då den som kom att komponera den populäraste jugoslaviska operan någonsin; Ero s onoga svijeta (Ero från den andra världen eller Ero der Schelm) med bejublad premiär i Zagreb 1935.

Den kroatiske författaren Milan Begovićs libretto är baserat på en sydslavisk version av en tysk folkberättelse av Hans Sachs från 1560, men med de osmanska inslagen avlägsnade och handlingen förlagd till Begovićs egen dalmatiska födelseby.

Hjälten Ero (egentligen Mića) är en slags kroatisk-serbisk Till Eulenspiegel, en rik bondpojke tillika upptågsmakare som utger sig för att vara fattig och komma från ”den andra sidan” (himlen). Hans mål är att hitta en flicka som inte tar honom för pengarnas skull. Dottern till en rik bonde, Ðula (Valentina Fijačko Kobić), blir föremål för hans uppvaktning och efter diverse förvecklingar blir det bröllop av. Operan avslutas med en lång kolo, en populär ringdans av balkanskt snitt (som för övrigt cpo har spelat in tidigare tillsammans med andra orkesterverk av Gotovac).

Handlingen i Ero s onoga svijeta för tankarna till Smetanas Brudköpet och musiken kanske också till Jaromír Weinbergers samtidigt komponerade sagoopera Schwanda säckpipeblåsaren. Gotovacs musik är till stilen stramt senromantisk och innehåller ett pärlband av medryckande och lyriskt finstämda sånger i folkmusikstil, livliga masscener och dansrytmer.

Det finns en tidigare inspelning även av Ero s onoga svijeta med Gotovac själv som dirigent, också den från 1962 och med Ruždjak och Stilinović i ett par av rollerna.

Upptagningen är från ett konsertframförande av operan som måste ha varit en stor begivenhet på Prinzregententheater i München. Ivan Repušić leder Kroatiska radions kör som är på ett särdeles härligt humör, liksom Münchens radioorkester och ett förstklassigt uppbåd av kroatiska sångare med den charmige tenoren Tomislav Mužek (Ero) i spetsen.

Båda texthäftena innehåller rikligt med dokumentation och libretto på kroatiska och engelska, i Gotovacs fall även på tyska.

Henry Larsson