Luigi Nono: Djamila Boupacha
Joseph Haydn: Symfoni nr 49 ”La Passione”
Gérard Grisey: Quatre Chants pour franchir le seuil
Ludwig Orchestra
Dirigent och solist: Barbara Hannigan
Alpha ALPHA586 [1 CD]
Vi matas med nya inspelningar av standardrepertoar och artister som mest funderar på vilka Beethovensymfonier de skall para ihop, eller om de får in både Elgars och Dvoraks cellokonserter i samma utgåva. Då är artister som Barbara Hannigan och även Patricia Kopatchinskaja befrielser. Grunden för deras val av musik och de kopplingar de gör är betydligt mer genomtänkta men därmed ibland lite komplexa, och inte alltid lätta att ta till sig.
Här är nu en skiva som andas konstnären och människan Barbara Hannigan från början till slut. Om man inte redan känner en fascination för de uttryck och den konstnärliga formulering som gör henne så unik, så har man en spännande ny upplevelse framför sig. Denna utgåva ställer stora krav på tålamod och nyfikenhet hos lyssnaren. Men man kan belönas rikligt. Under titeln La Passione finner man tre helt olika tonsättares verk.
Luigi Nonos korta verk med gripande solosång till minne av den torterade algeriska frihetskämpen Djamila Boupacha, Joseph Haydns symfoni nr 49, som just fått smeknamnet La Passione och till sist verk av den franske tonsättaren Gerard Grisey – sånger som Hannigan har framfört runt om i världen under 10 års tid.
Nonos kraftfulla och benhårda verk för soloröst är bara 5 minuter låmgt och jag har hört Hannigan inleda konserter med detta verk och från dirigentpulten sedan vända sig om och slå igång just denna Haydnsymfoni. En sådan kombination i en konsertlokal är givetvis svår att matcha på skiva, men även här är övergången till den långsamma (!) första satsen i symfonin kärnfull och när Hannigan smeker fram varje ton i det långa adagiot, med alla repriser på 14 minuter, så känns det djupt ned i lyssnarens mage.
Hannigan har ofta med sig Haydnsymfonier vid sina konserter och det känns bra att nu även ha en av dessa på skiva. Hon gör något med Haydn som få lyckas med – lyfter fram detaljer i varje fras, förskjuter tempi och betoningar och lyckas även få de snabba satserna att framstå som intensivt märgfulla. Här släpper hon lös cembalisten i nästan full frihet i tre av de fyra satserna, vilket är ett typiskt ”Hanniganskt” grepp för att skapa spänning och spontanitet i tolkningen. Om ni vill så lyssna in varsomhelst i en av symfonins fyra satser och ni förstår uttrycket ”märgfullt”.
Om Hannigan vill gjuta liv i flera Haydnsymfonier på skiva hoppas jag ingen stoppar henne.
Skivans huvudverk får ändå sägas vara Griseys fyra sånger. Det är ett märkligt verk som tar sin tid att omfamna. Sångerna porträtterar död i olika former; en ängels död, civilisationens död, en rösts och sedan mänsklighetens död följt av en vaggvisa. Grisey använder ljudeffekter enligt ett sceniskt upplägg och man kan verkligen sakna att inte se vad som händer i orkestern under framförandet. Hannigan får stort utrymme i verket att testa sin koloratursång.
Alla tre verken har växt till sig under en längre tid hos Hannigan och hon vet precis hur hon vill framföra dem. Hon har verkligen med sig en utmärkt orkester, holländska Ludwig Orchestra, den kan och vill följa hennes instruktioner i detalj.
Den enda invändningen mot denna utgåva är nog den något smala målgruppen skivan vänder sig till. Vi redan frälsta som älskar Hannigan är förtjusta, men jag tror inte vi kan räkna med att målgruppen för Haydn generellt är samma som målgruppen för de mer samtida tonsättarna.
Men det är synd att kritisera ett sådant unikt konceptprojekt på det sättet. Hannigan är inte bara en sångerska. Hon är inte bara en dirigent. Hon är en konstnär i dess bredaste form och begrepp.
Och ja! Kvinnan på omslaget nere under vattenytan är givetvis Barbara Hannigan själv.
Anders Wikström
