Siv Wennberg i ”Sivandivan” © Ett Riktigt Produktionsbolag

2019-04-30 

”Sivandivan” – Omtumlande bra!

Jag är omtumlad efter att ha sett Sivandivan på Zita. En dokumentär som berör och väcker känslor. Regissörerna Gustav Ahlgren och Emilie Jönsson har ur ett gigantiskt material skapat ett porträtt laddat av värme och kärlek till hovsångerskan Siv Wennberg. En allt annat än konventionell person ges här fullt utrymme för sin egen historieskrivning. Vi möter ett kraftpaket som med egna ord har haft aggressionen som bränsle, en sångerska som fått stå tillbaka för medelmåttan och intrigerna i operatemplen, och som fortfarande är förbannad. Så förbannad att det nästan skymmer hennes storhet. För en sak kan vi vara överens om; Siv Wennberg var utan tvivel en av de främsta sångerskorna i sitt fack! Under ett par år såg karriären ut att gå i rätt riktning. Wennbergs debut som Sieglinde på Stockholmsoperan katapulterade ut henne i det internationella operalivet. Den som upplevde hennes debut 1975 som Kejsarinnan i Die Frau ohne Schatten glömmer det inte. Filmens soundtrack påminner åtminstone mig om den närmast fysiska förnimmelsen som hennes rolltolkningar gav.

Det är ingen idé att här gå in på vad som fick hennes internationella karriär att gå i stå. Wennberg själv sparar inte på krutet vare sig i filmen eller i sin memoarbok Sjung ut! Det finns förstås även en annan sida av saken och sanningen ligger rimligen någonstans där emellan – men det är nog en alltför beige slutsats för att passa Siv Wennbergs persona.

Efter några år med ytterst få gästspel i Stockholm kom i alla fall under 1980- och 90-talen en period där Wennberg fick veckla ut sin begåvning i repertoaren på Stockholmsoperan.  Hennes svenska fans fick under flera säsonger uppleva henne i roller som Tosca, Elektra, Musetta, Salome, Amelia (Maskeradbalen) men också i Boccaccio och Aniara. Alltid med en unik känsla för stil och form, aldrig en likgiltig ton. Som statist på scenen och som publik slog det mig att rösten var perfekt projicerad, utan slagg och med en smått vulkanisk styrka som nådde salongens alla hörn.

Det finns scener i filmen som särskilt fäster sig på näthinnan. Från den stökiga lägenheten i Vasastan, besök hos frissan, ödsligheten runt travarna av memoarerna på bokmässan i Göteborg. Men framför allt besöket vid familjegraven i Timrå, som framkallar ett kort ögonblick av rörelse hos huvudpersonen, en liten spricka i den annars bistra fasaden när Siv Wennberg minns sitt ursprung.

Filmen är också en hyllning till hennes största fan, Eric Alexander Carlenstolpe, make och stöd under ålderdomen. Han som alltid finner de rätta orden och gör allt för hålla Sivandivan på gott humör.

Se filmen – den är formfulländad – då den kommer på teve är det i en nedkortad version. Läs också boken och lyssna på CD-boxarna – det är hon värd, Sivandivan!

Alexander Husebye

CD-rekommendationer

image_pdf