Du visar för närvarande Sir Thomas Beecham – excentrikern par excellence

Sir Thomas Beecham – excentrikern par excellence

  • Inläggsförfattare:
  • Inläggskategori:ARTIKLAR

“The sound of a harpsichord – two skeletons copulating on a tin roof in a thunderstorm”.

Sir Thomas Beecham (1879-1961) är väl mest känd som ordvitsaren med stort O bland 1900-talets musiker. Jag skulle tro att de flesta som är intresserade av klassisk musik någon gång hört minst en av hans roliga, och ibland bitska, kommentarer som bevarats till eftervärlden (om det nu verkligen alltid var han själv som sa dem). Problemet är att spetsfundigheten tyvärr har tagit överhanden när det gäller hans rykte inför eftervärlden. I själva verket var han också en seriös musiker, grundaren till två av Londons nuvarande symfoniorkestrar och en man som knappt hade några begränsningar när det gäller repertoar.

Han var född med silversked i munnen, men trotsade tidigt sin far och valde musiken före företaget. Med gott om pengar i bagaget, började han som ung att organisera egna orkestrar i London – ett entreprenörskap som han fortsatte med under hela sin karriär. Redan då marknadsförde han ofta ovanliga verk. Under 1910 på Covent Garden och His Majesty´s Theatre dirigerade han t.ex. 34 operor, varav ett flertal rariteter. Han moderniserade även operakonsten i Storbritannien genom att ge de första framförandena av Strauss Salome, Elektra och Rosenkavaljeren i London, att anlita internationella stjärnor och att höja standarden på orkesterspelet.

Beecham gick sina egna vägar och var en människa som ville ha kontroll över sina orkestrar, annars fick det vara. Han var impopulär bland många av sina brittiska dirigentkollegor för den hänsynslöshet som han ibland kunde uppvisa, men samtidigt oftast älskad bland musiker som uppskattade hans humor och den respekt han visade dem under repetitionerna. Och vilken orkesterbyggare Beecham dessutom var. När han grundade sina orkestrar som t.ex. London Philharmonic Orchestra och Royal Philharmonic Orchestra, valde han unga, ”hungriga” musiker, varav ett flertal senare kom att bli kända instrumentalsolister.

Han skapade också på många sätt ett eget sound som är ganska lätt att känna igen på skiva. Det utmärks inte minst av sällsynt levande träblåssolon som ibland känns nästan improviserade. Beecham bjuder oftast på ett livfullt musicerade och som lyssnare upplever du en känsla av joie de vivre när du lyssnar på någon av hans inspelningar. Det är kul att höra Sir Thomas helt enkelt.

Beecham satte Mozart främst bland samtliga kompositörer och dirigerade – samt spelade in – hans musik flitigt genom åren, bland annat den första Trollflöjten på skiva, gjord i Berlin 1938. Beecham uttryckte sig ofta ironiskt om de stora tysk-österrikiska kompositörerna, men det var nog mest för att han älskade att driva med det som ansågs lite finare eller hade högre status i musikvärlden. I själva verket ingick samtliga Beethovens symfonier i hans repertoar och han framförde Wagners stora sceniska verk med undantag av Parsifal. Han var dessutom personlig vän med Richard Strauss och lanserade dennes musik under ett halvt sekel.

Det är dock i framförallt den franska musiken som han visar sig från sin bästa sida, där han visserligen selektivt valde ut sina favoriter som Bizet, Gounod, Berlioz, Saint-Saëns, Franck och Chabrier för att nämna några, men vilka alltid framfördes med gallisk finess. Under hela sitt långa liv propagerade han för Berliozs musik och 1959 spelade han in Symphonie fantastique i Paris, en djupt personlig och färgstark gestaltning av tonsättarens närmast psykodeliska verk. Hans tolkning av Francks symfoni har dessutom en laddning som få andra, versionen av Bizets symfoni är fortfarande den bästa och backanalen ur Saint-Saëns Samson et Dalila har en vilt orgiastisk prägel.

Engelsk musik  – med vissa undantag – var generellt inget som Beecham kände någon större sympati för. Elgars andra symfoni liknade han vid en järnvägsstation, även om han ibland framförde hans musik. Förutom den tyskfödde Händel, vars renässans i Storbritannien mycket var Beechams förtjänst, var Delius den stora brittiska favoriten. Frågan är om det finns någon annan artist som gjort så mycket för en enda kompositör som Beecham gjorde för just Delius. Han uruppförde flera verk, gav festivaler av hans musik i konsertsalarna, lanserade hans operor under flera decennier och dessutom gjorde han en mängd skivinspelningar.

Det är svårt att bli klok på Beecham ibland. När man ser en del filmklipp med honom framstår han nästan som en parodi på sig själv när han gör allt för att synas i rampljuset. Samtidigt som han kunde vara så passionerat laddad som när han dirigerade Sibelius sjunde symfoni med RPO (Warner). Beecham var det brittiska överklassoriginalet personifierat. Det finns ännu mer djupodlande dirigenter, men jag skulle inte för allt smör i Småland vilja vara utan hans Haydnsymfonier, Puccinis La Bohéme eller Bizets Carmen.

Per Nylén

Tips på inspelningar:

 

image_pdf