Säsongstart för Die Frau ohne Schatten i sanatoriemiljö

Staatsoper Unter den Linden, Berlin, 30 september 2018
Richard Strauss: Die Frau ohne Schatten

Foto: Camilla Nylund som Kejsarinnan © Hans Jörg Michel


Staatsoper i Berlin inledde säsongen 2018/19 med Die Frau ohne Schatten. Verket kräver största möjliga insatser av orkester och ensemble, men tillhör inte operarepertoarens allfartsvägar, de som publiken automatiskt hittar till. Det fanns också många lediga platser den besökta föreställningen trots lördag. Kanske vädret och de högre priserna gjorde sitt till.

På scenen bjöds i alla fall på en uppsättning sångare som tillsammans med dirigenten Simone Young behärskade styckets alla utmaningar. Därtill hade man öppnat upp partier i partituret som normalt inte spelas, men som här kändes helt på sin plats. Framför allt gällde detta Ammans parti – styckets onda genius kan vanligtvis upplevas lite skissartad i karaktären, men får här växa ut till en mer sammansatt karaktär. Michaela Schuster dominerar scenen med en mezzo som besitter en närmast skrämmande styrka genom hela registret – inte, som kan vara fallet, en dramatisk sopran på väg ner i röstläge.

Uppsättningen av Claus Guth hade premiär för två år sedan då Staatsoper ännu spelade på Schillertheater, försenad som renoveringen var av huset på Unter den Linden. Regissörens förkärlek för begränsade spelytor, gärna rum med panelväggar, gör sig påmind. Vi möter en starkt psykologiserande tolkning därdramat utspelas i kejsarinnans huvud och börjar och slutar i sanatoriets sjuksäng. Detta grepp håller förvånansvärt väl genom kvällen, även om scenerierna tenderar till upprepningar med en och annan möbeltransport på åkband för mycket.

I orkesterdiket vecklade Simone Young ut en klangmatta som mer än något annat kan beskrivas som musikalisk jugend. Hon sällar sig till skaran av dirigenter som fascineras av partiturets närmast förhäxande textur. Det får tillskrivas verkets komplexitet att framstående dirigenter och orkestrar lyckas med att bjuda på så varierande tolkningar. I och för sig motsäger Youngs tolkning regissörens anspråk på psykodrama. Det liksom glittrar och fräser om musiken på ett sätt som saknar samband med sceneriernas stränga torftighet.

Länken mellan scenerierna och musiken utgörs aven närmast perfekt skara sångare vana vid sina roller. Vem utom Michael Volle kan få verket att kretsa kring rollen som Färgaren? Volle är samtidens främste baryton i den tyska repertoaren, något han även visade i somras som Hans Sachs i Bayreuth. Ingen kan som han ge innehåll åt texter och samtidigt utan besvär rida över orkestermassor. Som åhörare kan man instämma i Baraks ”Nun will ich jubeln, wie keiner gejubelt”. Elena Pankratova gör en färgarfru som nalkas företrädare som Christa Ludwig och Birgit Nillson. Utan minsta tvekan slungar ryskan ut de högsta tonerna och de lägsta närmast talmässiga partierna i rollen. Kejsarinnan av idag är Camilla Nylund. I hennes röst finns inga hörbara gränser. Hon använder sin välklingande, närmast krämiga sopran på ett sätt som inte hela tiden har en marginal bakom aldrig så höga toner. Hennes kejsare, Simon O´Neill gör den närmast omöjliga tenorrollen mer eller mindre rättvisa, även om nyzeeländarens diktion svajar och en och annan höjdton tas med allra sista kraftreserverna.

En föreställning med andra ord som inte lämnar mycket att önska. Som inledning på en mer normal säsong bekräftar den Staatsopers ställning som ett av världens ledande operahus.

Alexander Husebye

Richard Strauss: Die Frau ohne Schatten
Staatsoper Unter den Linden, Berlin, 30 september 2018
Regi: Claus Guth
Scenografi och kostymdesign: Christian Schmidt
Dirigent: Simone Young
Staatskapelle Berlin & Staatsopernchor
Der Kaiser: Simon O’Neill
Die Kaiserin: Camilla Nylund
Die Amme: Michaela Schuster
Barak: Michael Volle
Die Färberin: Elena Pankratova