Sånglig fröjd i svag helhet

Richard Wagner: Valkyrian
Solister: Stuart Skelton, Emily Magee, Ain Anger, Nina Stemme, John Lundgren, Sarah Conolly
Orchestra of the Royal Opera House
Dirigent: Antonio Pappano
Regi: Keith Warner
Opus Arte OA1308D [2 DVD]
3 out of 6 stars

Richard Wagners sonson Wieland blev den som kom att förändra tolkningspraxis av Wagners verk och förvandla Festspelen i Bayreuth från en plats för personkult till experimentalopera. Borta var hornhjälmarna, rustningarna och den naturalistiska överlastade dekoren. Scenografin blev symbolisk och regin fokuserades på dramats psykologi.

Detta sätt att tolka Wagner har förstärkts allt mer i senare uppsättningar, ibland nästan in absurdum. Även symbolik kan bli överlastad och det kan bli för mycket tankeakrobatik som proppas in i Wagners intriger.

Keith Warner har regisserat många Wagneroperor på olika scener. Nu kommer en inspelning på Opus Arte av hans uppsättning av Valkyrian på Royal Opera House i London från 2018 med ytterst kompetent solistensemble och med Antonio Pappano på dirigentpulten.

Sångligt är det rena fröjden. Nina Stemme är mer än enastående som Brünnhilde, John Lundgrens Wotan har både kraft och myndighet och Stuart Skelton och Emily Magee är mycket fina som Siegmund och Sieglinde. Och Ain Angers Hunding är aggressiv så det stänker om det.

Men opera är inte bara sång. Det är också en berättelse som ska få liv och gestalter som ska få mänsklig karaktär. Här har Keith Warner inte lyckats. Han förirrar sig in i symbolvärlden och låter även gestalterna bli symboler med ett undantag: Nina Stemmes Brünnhilde. Där finns all den kraft och utstrålning man kan önska sig.

Dessutom vill jag sätta några frågetecken kring Antonio Pappanos orkesterbehandling. Där finns spår av oönskad sötma och en del brist på stringens.

Lars-Erik Larsson

image_pdfimage_print