Bayreuther Festspiele 2023
Festspielhaus, Bayreuth, 13 augusti 2023
Richard Wagner: Tristan und Isolde
Att Festspelen i Bayreuth inte längre är vad de tidigare var är ju ingen nyhet. Usla regikoncept, märkliga dirigentval, och en låg nivå på sångarna som står till förfogande. År efter år. Och inte verkar det finnas något slut.
Covid-19-pandemin ställde till det för Bayreuth vad det gäller planeringen; Nibelungens Ring som skulle få sin premiär 2020 fick skjutas upp till 2022, och då passade man även på att sätta upp Tristan och Isolde på nytt, dock endast för att spela den i ynka fyra föreställningar fördelade på två år. Nästa år är det återigen dags för en nyuppsättning av operan.
För den aktuella uppsättningen svarar den tyske regissören Roland Schwab, och det känns som att han inte hade särskilt mycket tid eller resursutrymme för sin uppgift. Uppsättningen är tämligen minimalistisk och enkel i sin scenografi – utformad av Piero Vinciguerra. Vi ser en tidlös värld med ett stort ovalt tomt hål i taket, från vilket träden växer ner mot scenen, och på scengolvet finns en speglande “platta” i samma form som håltaket. Genom spelets gång förblir det hela tämligen oförändrat. Sådana uppsättningar är i sig inget problem, dock behövs därtill en genomtänkt personregi och det ställs även höga krav på sångarnas agerande och scennärvaro.
Bland sångarna utmärker sig mest basen Georg Zeppenfeld som sjöng kung Markes monolog med mycket uttryck och värme. Han tillhör Bayreuthpublikens absoluta favoriter och det var inte så lite påtagligt vid applådtacket. Christa Mayer gör en solid rolltolkning som Brangäne, med en stadig och uttrycksfull mezzostämna.
Den från början tilltänkta för Tristan Stephen Gould fick ställa in några veckor i förtid på grund av hälsoskäl och med tanke på hur han har sjungit de senaste fem åren så var det knappast någon större förlust, men det ironiska är att ersättaren man hittade visade sig vara ännu sämre. Det är inte mycket att jubla över hos Clay Hilleys tolkning av mördarrollen Tristan. Rösten bär visserligen ut utan att vara särskilt kraftfull egentligen, men har i princip ingenting vad det gäller skönhet, glans, eller elegans, och därtill är han på tok för statisk och besitter inga som helst skådespelaregenskaper (något som ju verkar efterfrågas nästan mer än det musikaliska nuförtiden).
Jag har sällan åskådat ett större sångarhaveri under en och samma föreställning som i Catherine Fosters Isolde. Hon inleder kvällen som om det vore Bayreuth för 50 år sen, och avslutar den som om det vore en semiprofessionell föreställning i den svenska landsbygden. Isoldes första akt med Foster tillhör de absolut bästa Wagnerakterna jag har hört live: furiöst med dramatiska utbrott som laserstrålar och expressiva linjer med stor rondör. I andra akten är hon fortfarande godkänd utan att imponera särskilt, men hon hade säkert varit bättre mot en bättre Tristan. Trots över två timmars vila inför den avslutande Liebestod sjöng Foster den som om hon hade sjungit non-stop i fem timmar: stämman svajade med ett horribelt tremolo och det var fler falska än rena toner. Jag undrar om det någonsin har sjungits en sämre Liebestod på “den gröna kullan”.
Förra produktionen av Tristan och Isolde dirigerade den kanske främsta levande Wagnerdirigenten Christian Thielemann, och jag hade glädjen att få uppleva hans tolkning live. Den här gången fick Markus Poschner äran att hålla i taktpinnen och det var väl ingen som förväntade sig något i nivå med Thielemann. Ändå levererar Poschner en godkänd tolkning av partituret, det klingar bra från Festspelsorkestern men det det mesta känns som en polerad yta utan större känsla eller djup.
Yehya Alazem
