Susanna Stern och ensemble © Mats Bäcker

Samtida Skapelse bryter inga normer

Folkoperan, Stockholm, 6 april 2019 – Premiär
Joseph Haydn: Die Schöpfung


”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord” – de välkända orden ur Första Mosebok inleder Joseph Haydns oratorium Skapelsen (Die Schöpfung) och efter några minuters avvaktande mörker så bryter ljuset jublande fram – ”Es werde Licht!” eller ”Varde ljus!” Och ur kaoset uppstår en gudomlig ordning. Just detta ljus, upplysningens ljus och ett ljus präglat av en religiös förtröstan, genomstrålar hela verket. Det finns en lätthet och ett löfte om en gudomlig och god ordning både i musiken som i librettot, vilket även märks i de mer dramatiska och tyngre partierna.

Haydn skrev Skapelsen mellan 1796-98 och han var inspirerad bland annat av de stora framgångar som Händel haft med sina oratorier i London och då speciellt ”Israel i Egypten”. Haydn som själv var djupt religiös beskrev efteråt hur han fallit på knä varje dag för att be Gud om styrka att orka fullborda verket. Oratoriet blev omedelbart en stor framgång när det framfördes 1798 och under de tio år som Haydn hade kvar att leva – han dog 1809 – så framfördes det 40 gånger i flera europeiska länder och även i USA.

Skapelsen består av tre delar – de två första skildrar den bibliska skapelseberättelsen och det är ärkeänglarna Gabriel, Rafael och Uriel som med recitativ och arior, tillsammans med kören, skildrar hur världen växer fram. I den tredje delen så är det Adam och Eva som berättar om Paradiset. Librettot är skrivet av Gottfried von Swieten och bygger på, förutom Första Mosebok ur Bibeln, texter ur John Miltons stora epos ”Paradise Lost(Det förlorade paradiset, 1667).

Under de senaste decennierna har det blivit allt vanligare att framföra körverk, oratorier och passioner sceniskt för att mer tydligt gestalta de allmänmänskliga budskapen i dessa verk. Några exempel är när English National Opera (ENO) framförde Johannespassionen sceniskt för knappt 20 år sedan och under senare år har Berliner Philharmoniker framfört både Matteuspassionen och Johannespassionen i halvscenisk gestaltning i regi av Peter Sellars.

Folkoperan har ju också tidigare valt att iscensätta körverk med ”vanliga människor” som medverkande, så har man framfört ”Matteuspassionen”, OrffsCarmina Burana”, Mozarts Rekviem” och Larssons ”Förklädd gud” – ofta med stor framgång. I denna uppsättning av ”Skapelsen” är det återigen ”vanliga människor” som får berätta om kärlek med förhinder – de är flyktingar och andra som lever utanför de vanligaste normerna om hur kärlek kan vara. Men ordningen återställs med en helt vanlig två-könad borgerlig vigsel precis i slutet av föreställningen. Där bröts inga normer.

Folkoperan har under den konstnärliga ledaren Mellika Melouani Melani under senare år positionerat sig som ”ett mer radikalt operahus” med en ”strävan att presentera föreställningar med relevans och i samklang med vår samtid”. Och hur fungerar då denna inriktning när man iscensätter Skapelsen i samarbete med Kulturhuset Stadsteatern? Tyvärr övertygar inte resultatet den här gången.

Upplysningens ljus, optimism och den gudomliga förtröstan som gestaltas i texten och musiken ersätts istället i denna iscensättning av en svartsvedd plats fylld med svart skräp och där skådespelarna och sångarna gestaltar fallna änglar med rinnande svart smink. Må vara att en del videoprojektioner förmedlar en annorlunda, ljusare bild, men skådespelarnas insatser stör mest och både de och sångarna  tvingas agera på ett sätt som ibland bara känns tillgjort samtida och det blir mest utfyllnad utan egentlig mening – ja, i alla fall inte den mening som gestaltas i ord och ton. Som publik blir man störd av detta överdrivna agerande. Det är som om regissören inte kan lita på verkets egen kraft.

Däremot blir de ”vanliga människornas” berättelser om kärlek med förhinder ett mer naturligt komplement till det hopp och den förtröstan som speglas i Haydns musik.

Körens partier är viktiga i alla oratorier och Mikaeli kammarkör är mycket bra när de gestaltar kaos och ordning, mörker och ljus. De tre solisterna övertygar också och kanske då mest sopranen Susanna Stern som har en lätthet och skärpa i ariorna och koloraturerna. Basen Martin Hatlo och tenoren Jesper Säll framför också sina partier väl. Folkoperans orkester under Anders Ebys ledning lyckas gestalta både ljus och mörker även om framförandet ibland kan tyckas både lite tunt och platt.

Rolf Eriksson

Joseph Haydn: Skapelsen, oratorium
Folkoperan, Stockholm, 6 april 2019 – Premiär
Regi: Mellika Melouani Melani
Scenografi och video: Joonas Tikkanen
Kostym: Julia Wallman
Dirigent: Anders Eby
Folkoperans orkester och Mikaeli kammarkör
Ärkeänglar: Samuel Fröler (tal), Annika Hallin (tal), Martin Hatlo (bas), Ann-Sofie Rase (tal), Susanna Stern (sopran) och Jesper Säll (tenor)