Salome på Zürichoperan © Paul Leclaire

Salome mellan två månhalvor

Opernhaus, Zürich, 18 & 19 september 2021

Richard Strauss: Salome

Vincenzo Bellini: I Capuleti e i Montecchi

Äntligen var det dags för en “riktig” operaföreställning i Zürich igen efter hela ett och ett halvt år. Visserligen fick man spela inför 900 människor i salongen ett par månader under hösten 2020, men då man inte kunde hålla avståndsregeln på 1,5 meter, så fick orkestern spela från repetitionslokalen en kilometer bort från huset och orkesterljudet överfördes sedan med glasfiberkablar till högtalare som var placerade i orkesterdiket. Nu får orkestern spela där den ska spela och i salongen är det så att säga “fullt hus” igen. Dock är inträde endast tillåtet för dem som har vaccinerats mot – eller återhämtat sig ifrån covid-19 – eller kan uppvisa ett negativt covid19-testresultat, det som kallas för “3G”-regeln i tysktalande områden (Geimpft, Genesen, Getestet).

2021/22-säsongens på Zürichoperan inleds med en nyuppsättning av Salome, signerad husets tyske chef Andreas Homoki. Han har inscenerat många Straussoperor under sin regikarriär, och det märks inte så lite i denna uppsättning att han är väl hemma i sin landsmans verk. Jag har sett många moderna uppsättningar av Salome och andra Straussoperor men kan i ärlighetens namn inte minnas något mer genomtänkt, laddat och autentiskt som Homokis personregi. Scenografen Hartmut Meyer har skapat något abstrakt där månen, som utgör ett centralt fenomen i librettot, helt står i centrum, en halvmåne hänger ned från taket och en likadan står lutande på en vridscen i golvet. Här är tid och rum helt betydelselösa. Att lägga fokus på månen är egentligen en intressant idé som hade kunnat bli något sevärt, dock med en så primitiv och statisk scenografi så tillför den inte särskilt mycket utan det blir helt och hållet Homokis uppgift att väcka liv i det hela, och det klarar han av galant med sin exceptionella fingertoppskänsla för musikdramatik.

I titelrollen gör den unga ryskan Elena Stikhina en suverän insats. Hon har i princip allt rollen behöver: livlighet, trotsighet, energi, intelligens och därtill en mörk sopran med massiv volym och härlig intensitet. Däremot märks det mot slutet att hon tömmer ut alla sina reserver under föreställningen, vilket är en aning oroväckande för en sångerska som inte ens har fyllt 35 år ännu. Sjunger man på det viset så tidigt så finns det risk att karriären inte blir särskilt lång.

Elena Stikhina som Salome © Paul Leclaire

Michaela Schuster och Wolfgang Ablinger-Sperrhacke gör lika lysande insatser som Herodias respektive Herodes. Schuster har en suverän mörk mezzo som sätter stark prägel på rollen, medan Ablinger-Sperrhackes smala, enformiga karaktärstenor utmärkt passar i rollen som den manipulative Herodes. Även Kostas Smoriginas gör en övertygande insats som Jochanaan och sångarna i de resterande rollerna levererar också bra prestationer. Man kan kort och gott säga att Zürichoperan har lyckats mycket väl med den vokala besättningen i denna produktion.

För den musikaliska ledningen ansvarar den australiensiska dirigenten Simone Young, känd för Sverigepubliken genom Elektra på Kungliga Operan 2018. Hon leder Philharmonia Zürich med ett järngrepp och kompromissar aldrig med dramatiken, dock blir hela framförandet kallhamrat och stolpigt utan någon tydlig linje. Som tur är så har Zürichoperan en mycket tacksam akustik för sångarna och de blir nästan aldrig överröstade, oavsett hur mycket Young “ångar på”.

Dagen därpå bjöds på en belcantoeftermiddag med Bellinis I Capuleti e i Montecchi. En opera som bygger på Romeo och Julia-tragedin men där handlingen snarare kretsar kring rivaliteten mellan familjerna Capuleti och Montecchi än själva kärlekshistorien, även om den ändå är ganska present. I sin uppsättning från 2015 har den tyske regissören och Stockholmsfavoriten Christof Loy flyttat handlingen till en maffiamiljö i 1950-talets USA och inte ändrat särskilt mycket i själva handlingen i övrigt. Det är svårt att åstadkomma sceniska underverk med belcantooperor och därför blir kraven på det musikaliska framförandet desto större och tyvärr lyckas den italienske dirigenten Fabio Biondi inte åstadkomma något med Bellinis pärla. Orkestern spelar med en mycket dämpad klang, oförklarliga tempoväxlingar och inte det minsta spår av skönhet.

I Capuleti e i Montecchi på Zürichoperan © Monika Rittershaus

Den italienska sopranen Rosa Feola har en stadig koloratursopran och övertygar som Giulietta, medan slovakiskan Jana Kurucova är inget annat än en felbesättning i Romeos parti, som hon sjunger som om det vore en dramatisk mezzoroll som Dalila eller Amneris. Den bosniske tenoren Omer Kobiljak gör en godkänd insats som Tebaldo men utan att imponera. Det är överlag en – i dagens mått mätt – acceptabel sånglig nivå men det krävs betydligt mer för att göra en belcantoopera verkligen hörvärd och intressant.

Yehya Alazem

Opernhaus Zürich, Zürich, 18 & 19 september 2021

Richard Strauss: Salome (Nyproduktion)
Regi: Andreas Homoki
Scenografi: Hartmut Meyer
Kostym: Mechthild Seipel
Dirigent: Simone Young
Philharmonia Zürich
Medverkande: Wolfgang Ablinger-Sperrhacke, Michaela Schuster, Elena Stikhina, Kostas Smoriginas, Mauro Peter, Siena Licht Miller, m.fl.

Vincenzo Bellini: I Capuleti e i Montecchi
Regi: Christof Loy
Scenografi & kostym: Christian Schmidt
Dirigent: Fabio Biondi
Philharmonia Zürich
Medverkande: Maxim Kuzmin-Karavaev, Rosa Feola, Jana Kurucova, Omer Kobiljak, Brent Michael Smith, Dominik Wiecek

image_pdfimage_print