Camille Saint-Saëns, porträtt av Nadar.

Saint-Saëns – känd men ändå inte

Idag är det 100 år sen den franske tonsättaren Camille Saint-Saëns (1835-1921) gick bort. Det känns märkligt nära i tiden eftersom han i så stor utsträckning är en romantiker av 1800-talet. Tanken svindlar nästan vid att denne kanske rätt typiske representant för sitt århundrade överlevde de flesta av sin generations tonsättare och musiker, såg premiären på Stravinskijs Våroffer och upplevde första världskriget.

Saint-Saëns var ett musikaliskt underbarn som debuterade som pianist redan i tioårsåldern. Som ung påverkades han av Liszts nya programmusik i symfoniska dikter som Danse macabre, men ju äldre han blev desto mer klassicistiskt låter hans tonspråk och vid sin död sågs han som en ganska traditionell kompositör. Hans musik har alltid förekommit på konsertprogrammen även om han sällan har setts som någon av de riktigt stora eller mest innovativa. Men skenet bedrar lite, verk som orgelsymfonin och operan Samson et Dalila är faktiskt inte så lite originella. Annars har väl Saint-Saëns mest fått ryktet av att vara en habil tekniker med ett visst melodiskt sinne.

Han har faktiskt en hel del att erbjuda sina lyssnare när det gäller att skriva elegant och sofistikierat för olika instrument och röster. Det kanske inte är någon känslostormande musik, men hantverket är synnerligen njutbart – som i några av hans piano- och violinkonserter – med en känslig lyrisk ådra.

Ofta blir jag förbluffad över hur bra en del av hans verk är. Ge Saint-Saëns en chans. Det är han värd.

Per Nylén

image_pdfimage_print