Sabina Bisholt i lysande debut som Mimì

Kungliga Operan, Stockholm, 10 januari 2019
Giacomo Puccini: La Bohème

Foto: Sabina Bisholt (Mimì) och Mykhailo Malafii (Rodolfo) © Markus Gårder

Kungliga Operan hade i december nypremiär på Giacomo Puccinis opera La Bohème i en iscensättning från 2015 signerad världstenoren, dirigenten och regissören José Cura.

Nypremiären förde också med sig en del nybesättningar i rollistan. Den ukrainske tenoren Mykhailo Malafii gör med rollen som Rodolfo, här även kallad August Strindberg, sin debut på Stockholmsoperan och den unga svenska sopranen Sabina Bisholt gör likaledes sin husdebut i rollen som Mimi.

I programhäftet berättar Cura om hur han på en vandring i Gamla stan låtit sig inspireras av takåsarna och de vackra omgivningarna. Ett ensligt beläget fönster får dölja en vindsvåning där bohemerna i Puccinis opera bor, men med de parisiska konstnärernas skepnader utbytta mot några av 1800-talets skandinaviska kultur- och författarcelebriteter.

Det är lätt att förstå Curas vilja att se beröringspunkterna, att han har låtit sig förföras av idén att byta namn på rollinnehavarna och förlägga handlingen till Stockholm, men är det värt omaket att ta omvägen över Norrbro när historien redan finns serverad i Ilicas utmärkta libretto?

Cura sjösatte likväl sitt projekt och det finns som jag ser det bara två sätt att förhålla sig till den här uppsättningen. Antingen att man tar den på allvar, med risk för att bli irriterad över det krystade i att försöka att skapa en skandinavisk Bohème med försvenskade inskott i librettot och orimligheter i framställningen, och som alienerar åskådaren från ursprungskaraktärerna, eller också ser man det hela som ett lustfyllt divertissemang som med musikens hjälp förnöjer oss under ett par timmar.

Väljer man det senare kan man nog, som säkert många i publiken ändå gör, uppskatta den här tillställningen. Hovkapellet kan sin Puccini och tar med hjälp av dirigenten Jonathan Darlington snabbt ett fast grepp om föreställningen. Här finns som man önskar både den breda, välpolerade stråkklangen och Puccinis instrumentationsfinesser tydligt åskådliggjorda.

Kärnan i La Bohème är naturligtvis den psykologiska skildringen av relationen mellan huvudpersonerna – och då i synnerhet det förälskade paret Rodolphe och Mimi. Deras kärlekshistoria måste gripa tag i publiken. Men det påtvingade konceptet skapar en känsla av vilsenhet, och trots goda ansatser får ingen av dem riktigt grepp om gestaltningen. Så i avsaknad av personkemi mellan de båda älskande återstår att istället fokusera på de vokala insatserna.

Mimi är en önskeroll för många sopraner och närmare sjuttio olika sångerskor har kreerat den på tiljorna vid Gustav Adolfs torg sedan den svenska premiären 1901. Gästande världsartister som Victoria de los Angeles och Katia Ricciarelli, samt svenska storheter som Hjördis Schymberg, Elisabeth Söderström och Britt-Marie Aruhn, har alla med framgång hostat sig igenom det populära partiet.

Sabina Bisholt tar nu med bravur över stafettpinnen. Det är ingen överdrift att säga att hennes vokala insats utan tvekan är kvällens största behållning. Allt eftersom föreställningen framskrider övertygar hon än mer med sin uttrycksfulla röst som ledigt letar sig upp i höjdregistret med bibehållen fullödig klang. Bisholt har en sällsynt frisk, möjligen nordiskt klingande timbre, som minner om Kungliga Operans tradition av intressanta och personliga röster. Det nog inget mindre än ett riktigt genombrott som vi just nu bevittnar på Stockholmsoperan.

Med alla förutsättningar givna är det inte lätt för den unge tenoren Mykhailo Malafii att komma till sin rätt trots sin inte alls oävna lyriska röst. Volymmässigt är han nog ett nummer för liten för partiet, men presterar ändå en soignerad Che gelida manina i första aktens möte med Mimi – och i den påföljande duetten O soave fanciulla klingar de båda rösterna utmärkt tillsammans.

Trots min tidigare anmodan om att inta en välvillig inställning till uppsättningen så låter jag mig själv ändå provoceras av att Musetta/Tulla Larsen förvandlar andra aktens vals Cuando m’en vo’ till en ytlig och onödig vulgaritet. Det är synd, för rent vokalt passar den fina sopranen Sanna Gibbs perfekt för rollen som Musetta, så det hade varit bättre om hon istället fått ägna sig åt att göra den rollen rättvisa.

Markus Schwartz gör med sin förträffliga diktion, utsökta intonation och spelintelligens ett levande porträtt av Schaunard/Grieg. Kungliga Operan har med honom engagerat en artist som har alla förutsättningar att göra gedigna avtryck under de kommande spelåren. Den övriga ensemblen visar också prov på stor spelglädje. Ola Eliasson som Marcello/Munch, Lennart Forséns Colline/Kierkegaard och Simon Pettersons Benoit ger krydda åt den något svårsmälta anrättningen.

Thomas Winberg

Giacomo Puccini: La Bohème
Kungliga Operan, Stockholm, 10 januari 2019
Regi/Scenografi/Kostym/Ljus/Mask: José Cura
Dirigent: Jonathan Darlington
Kungliga Hovkapellet
Kungliga Operans kör & Barn från Adolf Fredriks musikklasser
Mimì: Sabina Bisholt
Musetta (Tulla Larsen): Sanna Gibbs
Rodolfo (A. Strindberg): Mykhailo Malafii
Marcello (Edvard Munch): Ola Eliasson
Schaunard (Edward Grieg): Markus Schwartz
Collin (Sören Kierkegaard): Lennart Forsén
Benoit: Simon Pettersson
Alcindoro: Peter Haeggström
Julbocken/Parpignol: Michael Stenback