Rysk historia i cinematografiskt format

Philharmonie, Berlin, 22 juni 2019

Aleksandr Skrjabin: Pianokonsert fiss-moll
Dmitrij Sjostakovitj: Symfoni nr. 11 g-moll ”1905”

Berliner Philharmoniker
Dirigent: Andris Nelsons
Piano: Daniil Trifonov

 

Det är som att entrén ger en föraning av konserten. Daniil Trifonov närmar sig podiet slängigt och med svikt i stegen. Efter honom, stor och tung, kommer kvällens dirigent Andris Nelsons. Trifonov är ju ”artist in residence” hos Berlinfilharmonikerna, Nelsons står orkestern nära efter år av samarbete. Att han numera basar över såväl Boston Symphony Orchestra och Gewandhausorchester i Leipzig gör besöken lite mindre frekventa men desto hjärtligare.

Programmet börjar med en raritet. Märkligt nog, då Aleksandr Skriabins enda pianokonsert lyser med ett alldeles eget tonspråk, men kanske förståeligt då kompositören redan på sin tid såg den som en engångsföreteelse och istället koncentrerade sig på att skriva solistiska stycken för piano. Trifonov är förstås en ekvilibrist på klaviaturen, men söker inte briljans enbart för sakens skull. I första satsen leker han på ett drömskt vis fram styckets lyriska ansats för att i sista satsen virtuost spänna bågen mellan de långsammare partierna och finalens brusande arpeggion. Nelsons och orkestern svarar på pianistens transparenta och närmast nedtonade spel. I andra satsens variationer uppstår sublima dialoger orkestersolisterna och Trifonov emellan. Jublet innan paus ville inte ge sig med mindre än att Trifonov bjöd på extranummer.

Dmitrij Sjostakovitj hade i slutet av 1950-talet kommit ur den värsta tiden av sovjetdiktatur där kreativiteten ställts mot faran för det egna livet. Den elfte symfonin låter han ta utgångspunkt i massakern på civila i Sankt Petersburg januari 1905, men med en uppenbar koppling även till krossandet av Ungernrevolten 1956. Andris Nelsons använder sig av musikens närmast cinematografiska bredd. Han gör exakta och stämningsfulla iakttagelser som ger känslan av att betrakta högupplösta svartvita fotografier från tiden vid förra sekelskiftet. Den frostigt nedtonade inledningen avbryts av olycksbådande pukvirvlar och fanfarer och följs i andra satsen av fasorna då folkmassan slaktas av tsarens trupper. Så följer ett adagio där stråkgrupperna briljerar i tät klang och med en följsamhet där hela orkestern formligen äter ur dirigentens hand. Här skiner en klassisk offerhymn  igenom orkestersatsen – en subtil tidsmarkör eller stilgrepp som kompositören så ofta använder sig av. I sista delen av fjärde satsen lämnas ingen oberörd och det avslutande klockspelets decibel får salen att skaka.

Stående applåder för orkester och dirigent från en publik som sedan länge slutit Nelsons till sitt hjärta.

Alexander Husebye

image_pdf