Richard Bonynge gräver vidare i den viktorianska operaskatten

Edward J. Loder: Raymond & Agnes
Retrospect Opera RO 005 [2 CD]

Foto © Retrospect Opera

Man brukar ibland lite elakt säga att det viktorianska England var ”landet utan musik”. Denna sanning med synnerlig modifikation lär komma från en tysk journalist som 1904 till och med skrev en bok i ämnet. Det var i en tid då de wagnerska landvinningarna stigit tyskarna åt huvudet och de antibrittiska känslorna var starka.

I själva verket var det brittiska operaskapandet i mitten av 1800-talet mer innovativt än man föreställer sig och London-baserade verk som Michael Balfes The Bohemian girl, Vincent Wallaces Maritana och Julius Benedicts The Lily of Killarney lanserades som The English Ring, eller The Irish Ring när det stod klart att Balfe och Wallace i själva verket var irländare och den tysk-judiske Benedicts opera rörde sig i en irländsk motivkrets.

Naturligtvis fanns det ingenting i dessa operor, varken musikaliskt eller ämnesmässigt, som hade det minsta med Wagner eller dennes Ring att göra. Många av sångerna och balladerna blev också omtyckta repertoarstycken i konsertsalarna och de musikaliska hemmamiljöerna samt fick stor spridning genom sångare som den irländske tenoren John McCormack och andra.

När man hör verk som The Bohemian girl och Maritana så förstår man också varifrån en tonsättare som Arthur Sullivan delvis fick sin musikaliska inspiration i sitt samarbete med W. S. Gilbert i slutet av 1800-talet.

Den australiensiske belcantodirigenten Richard Bonynge, känd för sitt mångåriga samarbete med hustrun och sopranen Joan Sutherland på skivmärket Decca, har lagt ner stor möda på att utforska även denna bortglömda anglosaxiska operaskatt och spelat in operor av både Wallace (Lurline, engelsk form av Loreley) och Balfe (The Bohemian girl, Satanella). Inspelningen av The Bohemian girl 1991 kan i själva verket ses som startskottet för denna boom av ”mid 19th-century Victorian composers” där också en cd med arior ur operor av Balfe, Wallace och andra med den fina australiensiska sopranen Deborah Riedel och en skiva med brittiska operauvertyrer (båda under Bonynge på märket Melba) sett dagens ljus.

Jag ska erkänna att den tyskinfluerade tonsättaren Edward J. Loder (han studerade för Ferdinand Ries i Frankfurt), som kan hänföras till denna kategori av brittiska operatonsättare, är en ny bekantskap för mig.

Hans opera Raymond and Agnes, utgiven av skivbolaget Retrospect Opera som specialiserat sig just på brittisk opera, hade urpremiär inför en halvfull salong på Theatre Royal i Manchester 1855 där Loder var musikchef. Den uppfördes bara sju gånger, delvis på grund av att den egentligen var överkvalificerad för de lokala sångarna på teatern. Ett försök att lansera Raymond and Agnes fyra år senare i London, delvis omarbetad, misslyckades också. Operan, liksom dess vid det laget sjuklige upphovsman, gled snart in i glömskans skuggor, tills man hittade ett klaverutdrag 1963 och ånyo lät framföra den i Cambridge 1966. En förkortad version sändes året därpå i BBC.

Loder var ingen oäven kompositör. Han hade haft stor framgång 1846 med sin opera The Night Dancers (baserad på Giselle-temat), vars uvertyr ingår i samlingen med uvertyrer nämnd ovan, och många av hans ballader blev omtyckta och spreds som musiktryck i de engelska hemmen mot en för sin upphovsman skral ersättning då förlagen cyniskt utnyttjade bristerna i den engelska upphovsrättslagen.

Librettot till Raymond and Agnes skrevs av en Edward Fitzball som i sin tur hade inspirerats av en skandalomsusad gotisk novell, The Monk (1796) som även dykt upp som balett i slutet av 1700-talet. Skräckromantiken låg i tiden, inte minst i Tyskland där ju Loder hämtade sin inspiration ifrån. I texthäftet betonas Webers inflytande på Loders opera. Premiären på Friskytten i London 1824 hade rejält skakat om engelskt operaliv och inte mindre än sex Londonteatrar hade samma år satt upp engelska adaptioner av denna dundersuccé.

Liksom Friskytten inleds även Loders opera med en skjuttävling. Närmare bestämt vid värdshuset The Golden Wolf, ytterligare en allusion på Friskytten med dess Vargklyfta, liksom också slutscenens förfelade gevärskula.

Den rätt snåriga handlingen kretsar kring ett triangeldrama mellan de älskande Raymond och Agnes samt dennes livvakt, en baron av Lindenberg som tror att han måste gifta sig med Agnes för att häva en flera generationer gammal släktförbannelse. När Raymond beger sig ut för att rädda Agnes uppenbaras en rad mörka hemligheter ur det förgångna och det börjar även spöka på slottet Lindenberg.

Uvertyren med dess dramatiska anslag och brett sjungande sidotema (som återkommer i andra aktens final) bådar gott. Loder har sinne för det sceniskt verkningsfulla och växlar mellan lyrisk finstämdhet och storskaliga ensemble- och finalscener. Han prisades dessutom redan under sin samtid för sin fina orkesterbehandling. Andra aktens kvintett för tankarna till samtidiga operatonsättare i den italienska skolan. Uppgörelsen mellan Raymond och baronen i samma akt har nerv och intensitet, medan Raymonds ballad i tredje akten, Farewell, the forest and the plain fyller den i dessa viktorianska operor inte sällan rätt bleksiktiga balladformen med sublim belcantosång, utsökt framförd av den stilsäkre engelske tenoren Mark Milhofer som för mig är inspelningens största sångarbehållning.

Den irländska sopranen Majella Cullagh, på senare år flitigt anlitad för inte minst Opera Raras inspelningar, sjunger den väna klosternovisen Agnes, uppvaktad av tvenne kavaljerer, med känsla och inlevelse, men en i mitt tycke ibland något för vibrerande flickaktig sopran som emellanåt tycks ha svårigheter att hitta vokal stadga.

Även de övriga sångarna håller hög klass, inte minst den erfarne basbarytonen Andrew Greenan, under många år förknippad med ENO i London, i skurkrollen som The Baron of Lindenberg.

Och Royal Ballet Sinfonia, en hopslagning av tidigare balettorkestrar i London (Sadler’s Wells) och Birmingham, där orkestern numera har sin bas, spelar så flisorna ryker på tiljorna under den entusiastiske Bonynge.

Texthäftet innehåller gediget bakgrundsmaterial, med en vad man kallar ”kritisk kommentar” till befintligt notmaterial, utförliga biografier med färgfoton på de medverkande och libretto på engelska.

Henry Larsson

Edward J. Loder: Raymond & Agnes
Royal Ballet Sinfonia, Retrospect Opera Chorus
Dirigent: Richard Bonynge
Raymond: Mark Milhofer
Agnes: Majella Cullagh
The Baron of Lindenberg: Andrew Greenan
Madelina: Carolyn Dobbin
Antoni: Quentin Hayesm
Francesco: Alexander Robin Baker