Rattle återvänder till sin ungdoms operakärlek

Leoš Janáček: The Cunning Little Vixen & Sinfonietta
London Symphony Orchestra & London Symphony Chorus
Dirigent: Simon Rattle
Medverkande: Lucy Crowe, Gerald Finley, Sophia Burgos, Peter Hoare, Jan Martiník, Hanno Müller-Brachmann, Paulina Malefane, Anna Lapkovskaja
LSO Live LSO0850 [2 CD]
4 out of 6 stars

Om Richard Strauss, som någon sa, musikaliskt kunde återge glansen i en tekopp, så skulle man kunna säga att Leoš Janáček kunde fånga det myllrande insektslivet i en grästuva. Lyssnar man noga kan man höra hur det bakom den sorgsna melodin i förspelet till operan Den listiga lilla räven (tjeckiska Příhody lišky Bystroušky), kryper och myllrar i mikroformat.

Operan, som är indelad i tre akter och nio scener och lika mycket tänkt som pantomim med sina många orkestrala mellanspel, hade premiär i Brno 1924. Den yttre handlingen, anakronistiskt uppiffad med dåtidens kvinnoemancipatoriska frigörelsefraser, är episodisk utan att följa ett mer linjärt händelseförlopp.

Man får följa rävhonan Bystrouškas (Skarpöra) korta liv, från koltstadiets nyfikenhet på allt som rör sig, över den turbulenta fångenskapen hos en åldrad skogvaktare (inklusive en oslagbar feministrevolt i hönsgården) till familjebildning och plötslig död för en tjuvskytts kulor.

Operans charm ligger till stor del i djurens förmänskligade beteenden och alldagliga nonsenskonversation. Janáčeks geni låg ju till stor del i att kunna göra musikdramatik av det till synes icke operamässiga.

Räven eller Rävhonan Skarpöras äventyr, som operan fick heta i Karin Mossdals nya direktöversättning från tjeckiskan på Stockholmsoperan för tjugo år sedan, inspirerades av en tidningsföljetong med tecknade bilder. Det är Janáčeks ljusaste opera, en livsklok och djupt gripande saga om livets gång och tragikomedi, om alltings illusion och fåfänglighet – och meningslöshetens inordnande i helheten.

Musikens blandning av slaviskt vemod och subtil nervositet visar upp en provkarta på denne känslige ljudkonnässörs geniala förmåga att klä människors och djurs läten i musikaliska fraser.

I grunden låg Janáčeks intresse för språkets melodi och rytm, ett intresse som inte bara resulterade i publicerandet av nedteckningar i notskrift av språkfraser i dagspressen, utan som också föranledde honom att testamentera större delen av sin ekonomiska kvarlåtenskap till språkforskningen vid Brnos universitet,

Som i en slags tjeckisk midsommarnattsdröm passerar operans djur och människor revy. För de senare är desillusionen och ölpuben alltings gravitationscentrum, och dagdrömmeriet tillvarons livlina. Djuren lever sina liv enligt en betydligt snabbare tidtabell, inte minst illustrerat av Bystrouškas möte med Rävhanen i andra akten och den rekordfart med vilka de tu gifter sig, nedkommer och sätter bo.

Genom avsaknaden av kommunicerande kärl mellan människor och djur upprätthålls inte bara en känsla av människans tillkortakommande inför naturens gåtfullhet, det är också ett dramaturgiskt grepp som effektivt motverkar alla försök till gullifiering. Räven är trots allt ingen barnopera även om försök gjorts att presentera den i den vägen.

Att Janáčeks förste gynnare och tyskspråkige översättare Max Brod inte fick sin vilja igenom att avlägsna den grodunge han tyckte var malplacerad i slutscenen, kan man tacka försynen för. Här fallerade hans förståelse för Janáčeks egenart. För det är ju egentligen inte grodan själv som plötsligt hoppar fram. Det är med dennes egna ord ”hans farfarsfar”, och det är just den här typen av småleende visdomsord som är kvintessensen i denna panteistiskt färgade, ekologiska saga.

Det finns naturligtvis flera (dock inte alltför många) inspelningar av Den listiga lilla räven tidigare, inte minst på märket Supraphon där en på sin tid prisbelönad upptagning från 1970 under Bohumil Gregor och med Helena Tattermuschová i titelrollen bör nämnas.

Som ett monument står naturligtvis Deccas inspelning från 1981 med Wiener Philharmoniker under Charles Mackerras och med Lucia Popps Bystrouška i spetsen för en rad dåtida tjeckoslovakiska sångare.

Den brittiske dirigenten Simon Rattle, som är aktuell här, har också gjort en utmärkt engelskspråkig studioinspelning tidigare av Räven baserad på musikaliska krafter från Covent Garden 1990 och utgiven av Peter Moores Foundation på EMI. Då med Thomas Allen (Skogsvaktaren), Lilian Watson (Bystrouška) och en rad andra fina brittiska sångare i de ledande rollerna.

Föreliggande upptagning är från ett halvsceniskt framförande i Barbican Hall i London förra året i samarbete med regissören Peter Sellars.

Rattle skriver i cd-häftet att Räven var den opera som fick honom som ung att vilja bli operadirigent. Först övervägde paret Rattle/Sellars att framföra operan på engelska, men ”insåg” att tjeckiskan var nödvändig för den musikaliska språkrytmens skull. Problemet är bara att till det krävs det helst sångare som till fullo behärskar detta komplicerade tungomål för att även göra det musikalisk rättvisa.

Ljudupptagningen är klanderfri och orkesterspelet skimrande, Rattle älskar verkligen den här musiken och mot den internationellt sammansatta sångarensemblen med ljuvliga Lucy Crowe och Gerald Finley som Rävhonan respektive Skogsvaktaren finns mycket lite att invända.

Crowe och Finley sjunger Janáčeks musikaliska prosodi, (som den tjeckiske författaren Milan Kundera kallade ”prosans upptäckt” i sin briljanta analys av Janáček i boken De svikna arven), som vore det Mozart eller Bellini.

Det är utomordentligt vackert, känsligt och respektfullt, inte minst är Crowes frasering ljuvlig, men den sälta som finns i den konsonantrika tjeckiska diktionen, och som ofta bara sångare med idiomet i halsen kan förmedla, går förlorad. Jag tror att man hade vunnit i vokal spontanitet på att avstå från den tjeckiskspråkiga tvångströjan och hållit sig till engelskan. Men det handlar naturligtvis även om att sångarna vill dra nytta av sina mödosamma instuderingar även på andra scener än brittiska. Operalivet är ju idag trots allt mer internationaliserat. Dessutom ställs inte samma krav i London (eller Stockholm) som i Prag, så den som trots denna marginella invändning funderar på att skaffa sig denna utmärkta inspelning, som dessutom är kopplad med en upptagning av den kända Sinfoniettan från samma Barbican Hall året innan, bör ändå inte tveka.

Henry Larsson

image_pdfimage_print