Cosima och Richard Wagner © Encyclopaedia Britannica

Psykologiskt trovärdigt om Cosima Wagner som änka

Mirjam Tapper: Jag lovade honom att besegla vår kärlek med döden. Cosima och Richard Wagner
Recito, 2019. ISBN 978-91-7765-348-6

Jag tillhör inte dem som värjer sig gentemot försök till fiktiv diktning kring historiska personligheter. Tvärtom kan ett skönlitterärt berättande ofta ge en fördjupning som en regelrätt biografi inte alltid förmår tillhandahålla.

I skönlitteraturen vimlar det av ”romantiserade biografier”, som det länge kallades i bibliotekssammanhang. Kvalitativa bidrag i genren har till exempel Klaus Mann gjort med sin Tjajkovskij-roman Symphonie pathétique och Franz Werfel med sin klassiska Verdi-skildring som tar Wagners död i Venedig och ett aldrig inträffat möte giganterna emellan som utgångspunkt. I Sverige har bara på senare år Niklas Rådström diktat kring Mozarts librettist Lorenzo da Ponte, Carl-Michael Edenborg fabulerat en mustig ”självbiografi” över Händel och Tony Lundman skrivit om Sibelius ”åttonde” symfoni.

Till genren sällar sig även den svenska författarinnan Mirjam Tapper. Tapper har tidigare skrivit flera böcker, bland annat en om Franz Liszt tillsammans med den nyligen bortgångne Martin Tegen (Franz Liszt – människan och symfoniske diktaren, Mita Bokförlag 2013). Hon har även färdats i Liszts fotspår i Paris, Weimar, Rom och inte minst i Ungern och Budapest där hon också själv varit bosatt.

Liksom Franz Werfel gör även Tapper avstamp i Venedig med Wagners död i palatset Vendramin. I enlighet med dennes påbud skulle Cosima bara leva tre dagar efter makens bortgång. Cosima är otröstlig och det är den inre konflikten mellan hennes verkliga och av Wagner påbjudna dödslängtan och en önskan om att gå vidare i livet med sin mans livsverk som romanen gestaltar. Mycket i romanen handlar av naturliga skäl om Liszt och framställningen utgår både från faktiska omständigheter och med Cosimas egna dagböcker från åren 1869 till 1883 som underlag.

Cosima hade en komplicerad relation till sina föräldrar, den berömde pianovirtuosen och tonsättaren Franz Liszt och den franska författarinnan Marie d’Agoult, den senare så småningom berövad vårdnaden om hennes och Liszts tre barn. Cosima och hennes syskon forslades mellan olika förmyndare, med faderns nya kvinna i Weimar, furstinnan Carolyne von Sayn-Wittgenstein och Liszt-eleven och Cosimas blivande make Hans von Bülows familj i Berlin, som anhalter. De tidiga åren med den älskade farmodern i Paris kom att bli en bestående trygghet. Kronologin i romanen är djärv; kapitel om Cosimas barndom i Paris, Weimar och Berlin och vuxenblivande varvas med änketillvaron efter Wagners död, intrigerna i Bayreuth och hennes första uppsättning av Parsifal där 1886. Dialogerna är spänstiga och berättarperspektivet något slags inre monolog och berättande i tredje person.

Handlingen för fram till Liszts död vid 74 års ålder i Bayreuth 1886 där skildringen delvis baserats på dagböcker av dennes före detta pianoelev och alltiallo Lina Schmalhausen – av Liszts entourage betraktad ”som en smula bättre än en vanlig hålldam”. En fråga som infinner sig i min måhända okunnighet om omständigheterna för Liszts död är om den injektion som han fick i hjärttrakten var det vi idag kallar ”aktiv dödshjälp”? (Att Cosima levde i ytterligare över 40 år – hon dog 1930 – och framlevde sina sista år som något av en relik från det förgångna på övervåningen i Villa Wahnfried i Bayreuth, är en annan historia).

Det finns många fina iakttagelser av Cosima Liszt/Wagner i boken, både från den ryckiga uppväxten med syskonen, av tillvaron i Bayreuth efter Wagners död och av förhållandet till den plikttrogne judiske dirigenten Hermann Levi. Cosimas djupa känsla av ovärdighet och av att ha berövats ”själva klimaxen på deras fantastiska kärlek” när hon gör ett besök nere i Richards krypta, är en scen som sätter sig. Hon hade ju ändå lovat honom, men varit oförmögen att ”besegla deras kärlek med döden”. Hon som likt en Isolde var utvald att bli hans förlösare. Tapper har en psykologiskt säker blick och fångar fint ambivalensen i Cosimas känsloliv med dess inslag av devota och storvulna drag varvade med känslor av självbevarelsedrift och sund kvinnoemancipation.
Kanske gör hon också halt för de värsta avarterna av Cosimas dokumenterat ohöljda antisemitism?

Det kluvna förhållandet till fadern Franz Liszt, som heller inte alltid hade det så lätt med sina viljestarka älskarinnor och Cosimas skilsmässa från favoriteleven Hans von Bülow och deras två barn för att gifta sig med den med Liszt nästan jämnårige ungdomskamraten Richard Wagner, skildras känsligt. Det ryckiga, men i grunden bestående, vänskapsförhållandet mellan Wagner och Liszt uttrycks i bestickande bilder; den koleriske Wagners ständiga tjat om pengar eller aversion mot Liszts alltmer fördjupade religiositet och den påfallande renonsen på empati vid sonens, Cosimas bror Daniels död vid 20 års ålder. Originella, men inte orimliga tankar emanerar ur Cosmias inre. Någon gång i förbifarten en snabbt förbiilande reflexion över karaktären i makens erotiska känsloliv.

Med bibliotekariens blick för detaljer i namnstavning sätter jag smärre frågetecken i kanten när det kommer till den polske nationalpoeten Mickiewicz som i svenska sammanhang brukar anges med just polsk stavning, att Musorgskij brukar stavas ju så i svensk translitterering, att sonen Siegfried (Wagner) kanske bör namnges med sin tyska namnform även på svenska och att den vedertagna titeln är Siegmunds vårsång på svenska. Att det folk vi idag kallar romer, och som på Cosimas tid kallades zigenare, borde ha fått behålla sin ursprungsbenämning. Utan den är alla Brahms, Dvořáks och även Liszts, Kodálys och andras zigenarsånger och -stycken obegripliga. Men jag förstår trycket från ”historiesuddarivrarna”.

Tappers roman är en trevlig och lättläst introduktion för den som vill sätta sig in i ett stycke fascinerande och central kulturhistoria från 1800-talet. Kanske skulle en kronologi över Cosimas komplicerade liv ha varit bra? Å andra sidan är detta ingen regelrätt biografi utan en skönlitterär gestaltning på sina egna premisser.

Henry Larsson