Foto: Hilary Hahn, Lahav Shani och Sveriges Radios Symfoniorkester © Mattias Ahlm

Prokofiev x 3

Berwaldhallen, Stockholm, 21 februari 2019

Sergej Prokofiev: Symfoni nr 1
Sergej Prokofiev: Violinkonsert nr 1
Sergej Prokofiev: Symfoni nr 5

Sveriges Radios Symfoniorkester
Dirigent: Lahav Shani
Violin: Hilary Hahn


Kvällens konsert bjöd på tre olika verk av Sergej Prokofjev. Prokofjev får tveklöst räknas till en av 1900-talets stora kompositörer. Hans musik är lätt att känna igen oavsett om man hör hans pianomusik eller någon av hans symfonier. Han har ett eget mycket distinkt tonspråk och är på många sätt en mycket originell tonsättare. Eftersom kvällens dirigent Lahav Shani är en helt ny bekantskap såg jag fram emot att få höra hur han skulle ta sig an Prokofjevs bitvis utmanande partitur.

Prokofjevs första symfoni, ”den klassiska”, inledde kvällen.  Den skiljer sig på många sätt från de symfonier som han senare kom att komponera. Symfonin komponerades 1917 och är  inspirerad av Joseph Haydn. Prokofjevs ambition var att skriva en symfoni som Haydn skulle ha skrivit om han levt 1917. Den är förhållandevis enkel och bitvis rentav trallvänlig. Det är inte fråga om musik med något större djup, men det gör den på inget sätt ointressant. Som inledning till en kväll med musik av Prokofjev är den en perfekt uppvärmning. Symfonins synbara enkelhet kan dock vara bedräglig. Ett underrepeterat och/eller oinspirerat framförande gör att den elegans och espri som finns i musiken faller platt till marken. Jag vet inte vad orsaken var till att kvällens framförande inte riktigt lyfte. Framförandet kändes stelt och lite kantigt. Inte förrän i sista satsen lossnade det lite och då tack vare fina insatser från träblåssektionen. Sammantaget tycker jag inte dirigent och orkester lyckades tillvarata den här symfonins speciella kvaliteter.

Efter denna inledning var det dags för Prokofjevs första violinkonsert som liksom den första symfonin har D-dur som tonart. Det här är musik som spänner över ett enormt brett fält med mycket tvära kast. Prokofjev utforskar klangmöjligheter i såväl soliststämma som i orkester. För att musiken ska få genomslag, och för att man som lyssnare ska känna både engagemang och förståelse, krävs en solist av yppersta klass. Det fick vi verkligen denna kväll. Jag vet inte om jag någonsin, live eller på skiva, hört någon solist spela med den totala kontroll som Hilary Hahn bjöd på. Med perfekt intonation och bemästrande av de olika klanger som Prokofjev föreskriver lotsade hon oss genom verket. Att någon gör något med ”total kontroll” kan låta tråkigt men inte här. Hahn bemästrar de tekniska utmaningarna utan att göra avkall på de känslomässiga kasten i musiken. Hon visar med all önskvärd tydlighet att teknisk skicklighet är en absolut förutsättning för att musikens innehåll ska kunna kommuniceras till lyssnaren. Jag har bara superlativer för hennes musicerande. Orkestern under sin dirigent gjorde dessutom ett mycket fint jobb och man fick verkligen intrycket av en tydlig kommunikation mellan orkester och solist.

Efter paus var det dags för Prokofjevs femte symfoni från 1944. En stor orkester med en väl tilltagen slagverkssektion borgar för helt andra klanger än i den första symfonin, men musikens karaktär är också annorlunda. På typiskt prokofjevskt manér pendlar musiken mellan ytterligheter. Harmonier och rytmer överraskar ibland lyssnaren, men i allt detta finns en tydlig musikalisk linje som lätt fångar lyssnarens intresse. Femte symfonin ställer på många sätt större krav såväl på orkester som dirigent än vad den första symfonin gör. Om jag tyckte att orkester och dirigent gjorde en något blek insats i den första symfonin så tar alla inblandade revansch i femman. Väl avvägda tempi, bra orkesterbalans och fina insatser från alla sektioner i orkestern. Jag gillar dessutom när dirigenten inte drar sig för att betona ytterligheterna i musiken. Allt för många av dagens yngre dirigenter vinnlägger sig om att runda av kanter och försöka spela så ”snyggt” som möjligt. Det fungerar inte när det gäller Prokofiev. Femte symfonin innehåller förvisso en hel del elegans, men också långa partier som är storslagna och som överväldigar lyssnaren. Shani hittade en bra balans mellan dessa ytterligheter och fångade på så sätt skickligt symfonins kärna. Orkester och dirigent får med beröm godkänt för den här insatsen.

Staffan Sundkvist