Otello i München: Musikdramatik av yppersta klass

Bayerische Staatsoper, München, 15 december 2018
Giuseppe Verdi: Otello

Foto: Anja Harteros (Desdemona) och Jonas Kaufmann (Otello) © Wilfried Hösl

Sommaren 2017 debuterade Jonas Kaufmann i titelrollen i Giuseppe Verdis Otello i London efter en lång väntan från fans och operavänner. Debuten blev minst sagt omtalad och Kaufmann beskrevs i rollen som allt från katastrofal till fantastisk. Faktum är att Otello då var en roll som visade på Kaufmanns svaghet, men även styrka. Rollen, som nästan är ett röstfack för sig, kräver inte bara extraordinär vokal styrka utan också enorm skicklighet vad det gäller det sceniska uttrycket. Många trodde inte heller att Kaufmann skulle sjunga rollen igen och höjde på ögonbrynen när Bayerische Staatsoper i mars i år offentliggjorde rollbesättningen för Otello med Kaufmanns namn i titelrollen.

Vad som var Kaufmanns akilleshäl i Keith Warners Londonuppsättning var just saknaden av “Otello-rösten”. Att kliva upp som en krigshjälte från den jublande folkmassan och segervisst sjunga Esultate! är ett av de mest krävande ögonblicken för en sångare i hela operarepertoaren. När man hör Jonas Kaufmann sjunga frasen med sin begränsade genomslagskraft kan det kännas fel, men regissören Amélie Niermeyers har i sin uppsättning i München valt att utforma rollen på ett sätt som faktiskt inte kräver mer än Kaufmanns kraftresurser.

Niermeyer flyttar fram handlingen till 1900-talet. Otello och Desdemona är ett rikt par som lider av ett dysfunktionellt äktenskap, främst på grund av Otellos bristande självförtroende, och stora mindervärdeskomplex gentemot Desdemona. Jago, som till skillnad från det välekiperade paret Otello och Desdemona glider runt i pyjamasbyxor, linne-t-shirt och sneakers, lider å andra sidan av socialt mindervärdeskomplex och sätter sin plan i verket för att ödelägga det redan infekterade äktenskapet.

I stället för en “triumfförklaring” från det venetianska lejonet efter stormen kliver Otello in i den oroligt väntande Desdemonas sovrum, beklagar sig över det dåliga äktenskapet och sätter sig förtvivlat på sängkanten. Niermeyer fokuserar hela dramat på trion Otello-Desdemona-Jago och glömmer nästan bort allt annat. Regiidén är egentligen enkel, men ändå skickligt utformad och intensiv. Christian Schmidts scenografi är också okomplicerad; det hela utspelar sig i två rum föreställande Otellos och Desdemonas respektive sovrum, det ena med svarta och det andra med vita väggar. Rummen är identiskt möblerade med endast en säng och en fåtölj, och det enda som skiljer dem åt är en virtuell vägg. Rummens åtskillnad visar också hur Otello och Desdemona lever i var sin egen värld.

Uppsättningens svaga punkt är däremot de övriga karaktärerna och kören, som Niermeyer inte riktigt vet vad hon ska göra med. I den inledande stormscenen  “döljer” hon dem tillsammans med kören i mörkret under Desdemonas rum, och i andra scener där någon annan än de tre huvudrollerna närvarar faller regin platt. Om man dessutom ser uppsättningen ur ett “Shakespeare-Verdi-Boito”-perspektiv så saknas också dramats mörka kärna; rasismen som kanske är Jagos främsta drivkraft.

Ändå ger uppsättningen intressanta synvinklar, inte minst när det gäller den genomtänkta personregin och de laddade scenerna mellan huvudkaraktärerna. Det finns uppsättningar där man undrar vad som överhuvudtaget försiggår och tappar intresset under spelets gång, men här blir det faktiskt aldrig ointressant eller tråkigt utan spänningen kvarstår ända fram till slutet när Otello tar sitt liv och ensam dör i sin säng.

Vad husets chefdirigent Kirill Petrenko lyckas utvinna av precision, transparens och detaljrikedom ur Verdis partitur utan att göra avkall på dramatiken är kort sagt otroligt. I varje musikalisk fras ger han utrymme för instrumenten att blomma ut utan att tappa helheten eller överrösta sångarna. Även kören gör en lysande insats, alltifrån den bombastiska stormen i inledningsscenen.

Jonas Kaufmann visar alltså på en tydlig förbättring jämfört med debuten i London. Han förkroppsligar Niermeyers idé om rollen på ett ypperligt sätt. Även om den riktiga vokala genomslagskraften fortfarande saknas, så klarar han ändå av alla rollens svårigheter. Han sjunger passionerat och uttrycksfullt och kommer framförallt till rätta i de mer känsliga passagerna som kärleksduetten med Desdemona, där han och Anja Harteros bjuder på ren magi, Dio mi potevi scagliar och slutscenen.

Som Jago imponerar kanadensaren Gerald Finley stort och levererar en stark tolkning av rollen. Han kanske inte har den stora dramatiska rösten, men besitter ändå  en smidig och flexibel baryton med stadig kärna. Hans Jago är hal som en ål, manipulativ och besatt av de demoniska krafter som till slut lyckas rasera Otellos och Desdemonas relation.

Även om herrarna gör lysande insatser så är Anja Harteros den som är mest ideal i sin roll. Hon har tidigare gjort många succér på Münchenoperan, men Desdemonas roll tar hon faktiskt till en helt ny nivå. Hon gestaltar inte bara den rena, oskuldsfulla ängeln, utan också en stark kvinna med självmedvetenhet och stolthet. Vokalt når Harteros perfektion. Med sin varma sopran sjunger hon passionerat och elegant. Hennes legaton är enastående, som om hon sjöng hela rollen i en enda ton. Fjärde aktens videvisa och bön innan Otello mördar henne är magnifik.

Även om uppsättningen i vissa avseenden inte håller måttet så bjuder Petrenko tillsammans med Harteros, Kaufmann och Finley på musikdramatik av yppersta klass. I juli spelas åter två föreställningar av denna Otello och jag rekommenderar helhjärtat alla operaälskare att försöka gå på någon av dem, för så mycket bättre kan det inte bli idag.

Yehya Alazem

Giuseppe Verdi: Otello (Nyproduktion)
Bayerische Staatsoper, München, 15 december 2018 (Premiär 23 november 2018)
Regi: Amélie Niermeyer
Scenografi: Christian Schmidt
Kostym: Annelies Vanlaere
Dirigent: Kirill Petrenko
Bayerisches Staatsorchester & Chor und Kinderchor der Bayerischen Staatsoper
Otello: Jonas Kaufmann
Desdemona: Anja Harteros
Jago: Gerald Finley