Foto © Wilfried Hösl

Otello i dysfunktionellt äktenskap

Bayerische Staatsoper, München, 2 juni 2022

Giuseppe Verdi: Otello

Det händer nästan aldrig att jag upplever en operaproduktion idag mer än en gång men Amélie Niermeyers uppsättning av Verdis monumentala mästerverk Otello på Bayerische Staatsoper är, tre och ett halvt år efter premiären i november 2018, fortfarande en intressant upplevelse. Hon flyttar fram handlingen till 1900-talet. Otello och Desdemona är ett rikt par som lider av ett dysfunktionellt äktenskap, främst på grund av Otellos bristande självförtroende, och stora mindervärdeskomplex gentemot Desdemona. Jago, som till skillnad från det välekiperade paret Otello och Desdemona, glider runt i pyjamasbyxor, linne-t-shirt och sneakers, lider å andra sidan av socialt mindervärdeskomplex och sätter sin plan i verket för att ödelägga det redan infekterade äktenskapet.

Produktionen har spelats rätt så regelbundet sedan premiäråret, men med olika besättningar. Den här gången står den italienske dirigenten Daniele Rustioni på pulten och han lyckas utvinna mycket precision, transparens och detaljrikedom ur Verdis partitur utan att göra avkall på dramatiken. Ibland kan jag däremot sakna ett sista uns av glöd i tolkningen men det är också en fråga om att inte överrösta sångarna. Bayerisches Staatsorchester gör i sedvanlig ordning en fantastisk insats och kören likaså, alltifrån den bombastiska stormen i inledningsscenen och framåt.

Den enda i besättningen som lever upp till en hög nivå är den italienske barytonen Luca Salsi som Jago. Någon enorm röst eller personlig klang har han kanske inte, men ändå är det ett ljusår bättre besättning än kanadensaren Gerald Finley som sjöng rollen premiärsäsongen, som var alldeles för lyrisk för denna demon. Salsi har svärtan i rösten, kan sin karaktär mycket väl, och är nog den enda sångaren denna kväll som övertygar tolkningsmässigt.

Rollen som Otello är nästan som ett röstfack för sig och kräver inte bara extraordinär vokal styrka och teknik, utan också stor skicklighet vad det gäller det sceniska uttrycket. Den armeniske tenoren Arsen Soghomonyan inleder med ett minst sagt imponerande Esultate!, fullt av glöd och kraft, men tyvärr rasar nivån rejält därefter. Visserligen har han oftast styrkan i rösten som krävs för rollen, och inte minst en ganska säker höjd, men hans interpretationsförmåga, såväl vokalt som skådespelarmässigt, är i princip obefintlig. Man undrar i ärlighetens namn om han överhuvudtaget har läst en översättning av librettot och förstått vad operan, eller Shakespeares pjäs för den delen, handlar om. När man sjunger Otello gäller det också att inte bara sjunga, utan även att lyssna och ta in vad och hur de övriga sjunger, men Soghomonyan befinner sig i en egen sfär som om det vore en romansafton. Det finns helt klart potential i den rösten, men det krävs betydligt mycket mer.

Den från början inplanerade Anja Harteros ställde in årets upplaga ett par veckor i förväg och snabbt hittade man en ersättare i amerikanskan Rachel Willis-Sørensen för Desdemonas roll. Röstmässigt har hon egentligen det mesta som krävs för rollen, en mörk och krämig stämma med nyanser, dock är hennes interpretation inte på långa vägar övertygande. Hon bekräftar nästan alla klyschor som man kan förknippa med rollen och åstadkommer en alldeles för temperamentslös och omogen tolkning. Man ska komma ihåg att Desdemona har valt Otello trots sin fars och övriga samhällets syn på honom, det räcker inte med att vara en omedveten, naiv tonåring.

Men, men… att gå på en Otello-föreställning år 2022 och tro att man ska lämna salongen nöjd känns föga realistiskt. Vill man uppleva den här operan på riktigt så får man sätta sig vid stereon hemma och lyssna på sångarna från operans guldålder, med Mässingstjuren av Milano i spetsen – med andra ord Mario del Monaco. Tips: Skivkrönika: Otello.

Yehya Alazem

image_pdfimage_print