"Samson et Dalila" av Peter Paul Rubens © National Gallery

Operaintroduktion: Samson et Dalila – ett vokalt kraftprov

Franz Liszt, Voltaire och Isaac Grünewald är tre giganter som alla har någon slags inblandning i historien kring Samson et Dalila (Simson och Delila på svenska), en av de stora franska operorna och en av de mest populära operorna baserade på en bibelberättelse. Camille Saint-Saëns, mest berömd för sina symfoniska verk, bidrog verkligen med ett verk till operans standardrepertoar, vilken fick sin premiär i Weimar 1877.

Under andra halvan av 1800-talet fick oratorieformen en pånyttfödelse; Mendelssohn hade återupptäckt Bach och även i Frankrike fick stora körverk ny popularitet. Saint-Saëns hade tankar på att göra ett oratorium av berättelsen redan ett decennium innan operans premiär. Han var en stor beundrare av Händel, vars Samson är ett av de stora oratorierna. Dessutom hade självaste Voltaire skrivit librettot till Jean-Philippe Rameaus version, som dock aldrig fullbordades.

Ferdinand Lemaire, som var gift med en kusin till Saint-Saëns fru, övertalade kompositören att göra en stor opera av verket istället för den redan beprövade oratorieformen. Franz Liszt, en av centralfigurerna i europeisk konstmusik vid den här tiden, var mycket intresserad av att hjälpa unga kompositörer att få fram nya sceniska verk. Han lovade Saint-Saëns att sätta upp operan i Weimar, vilket sporrade kompositörens lust att fullfölja sitt projekt. Den 2 december 1877 hade operan premiär, i tysk översättning. Det tog nästan 15 år innan den gjorde succé på franska scener, men därefter var framgången ett faktum och den gavs 200 gånger på bara tio år, både i Frankrike och internationellt. I Stockholm designade Isaac Grünewald scendekoren i vad som räknas som en av de första modernistiska operauppsättningarna i Sverige och som kom att spelas under 35 år.

Den uppburne symfonikern Saint-Saëns visar med denna opera att han även kunde skriva mycket bra för röster. Titelpartierna i operan är riktiga kraftprov för en mezzosopran respektive en tenor – det krävs breda, dramatiska röster för att tränga igenom den tidvis tjocka orkesterväven och den heroiska Samson behöver en ordentlig motpart i Dalilas ömsom dramatiska och ömsom förföriska partier. Hennes arior är framgångsrika fristående nummer och föga förvånande är rollen betraktad som en av de främsta för sitt röstfack. De andra rollerna, kören inkluderad, spelar stor roll sceniskt och dramaturgiskt, men har i förhållande till titelpersonerna inte så mycket minnesvärd musik, även om första scenens imponerande körinsats med hebréernas klagan givetvis gör ett stort intryck och sätter an tonen för den elektriska laddning som upphör först i operans slutscen.

Översteprästen, skriven för en basbaryton, kontrasterar effektfullt mot de andra två stora rösterna, medan operan faktiskt helt saknar en roll för sopran, vilket är mycket ovanligt.

Samson, en av de stora franska tenorrollerna, har fått underbar musik att sjunga redan i sin första entré. Arretêz, o mes frères (Stanna upp, mina bröder) börjar med ett recitativ som för tankarna till Otellos Esultate! ur Verdis opera, där Samson förkunnar för hebréerna att deras befriare och nådens år har anlänt och att Gud ska beväpna dem “med osynliga svärd”. Scenen eskalerar från körens misströstan och förtvivlan fram till det extatiska Israël, lève-toi (Res dig, Israel) då Abimelech, ledarens för filistéerna som förtrycker Israels folk, går till attack mot Samson, som försvarar sig och besegrar honom. 

Andra akten, som utspelar sig i Palestina, inleds med ett kort förspel varpå Dalila berättar att hon tänker förföra Samson och på så sätt oskadliggöra sin fiende. 

Efter ett agiterat recitativ kommer bland den mest förföriska och ljuvliga musik som överhuvudtaget skrivits av en fransk kompositör och Dalila ber till Gud om kärlekens kraft som ska ta Samson tillfånga. Saint-Saëns blandar långa legatolinjer och underbara melodier med både låga och höga accentuerade toner och musiken följer texten som en skugga. Faktum är att det låter ganska likt Samson rent vokalt, i fråga om lidelse och extas, vilket också återspeglas i deras makalösa duett, där de givetvis faller för varandra.

Kompositören använder urtypen för ett lyriskt-dramatiskt tonspråk; långa linjer som samtidigt kräver en kraftfull röst av mörkare karaktär. För tyngre mezzoröster och bredare lyriska tenorer med dramatisk uttryckskraft på höjden (spinto-tenorer, från italienskans spintare; “pressa, trycka”) har operan allt man kan begära.

Flera fina inspelningar av operan finns på marknaden, nedan följer några exempel:

Jon Vickers & Rita Gorr, under ledning av Georges Prêtre, Parisoperan, 1962. En riktig klassiker och min personliga favorit. Två perfekta sångare för sina roller.

Placido Domingo & Waltraud Meier, under ledning av Myung-Whun Chung, Bastille Opera, 1991. Två eldiga röster och ett rungande orkestersvall med suveränt ljud. Waltraud Meier blandar sin attityd från Carmen med nästan Wagnersk extas.

Set Svanholm & Blanche Thebom, under ledning av Herbert Sandberg från Kungliga Operan, 1956. Svenskättade amerikanskan Blanche Thebom tillsammans med vår svenske hjältetenor finns bevarad på Caprice Records. Pampigt och mycket hörvärt.

Carl Asker

Inspelningsrekommendationer